Är någon ensam, är det allas ensak.
77 procent i åldrarna 18–29 år uppger i en undersökning att dom känt sin ensamma. Det gör ofrivillig ensamhet till ett stort samhällsproblem.
Att vara ensam förknippas ofta med att inte träffa nån, att inte ha nån nära vän, partner eller familj. Men ensamhet kan också vara att inte känna sig sedd eller förstådd. Även den som har ett stort socialt nätverk kan känna sig ensam. Man brukar säga att det finns olika typer av ensamhet.
Känslan av att ingen riktigt förstår eller lyssnar. Att du inte kan dela dina innersta känslor och tankar med nån. Du kan ha människor omkring dig, men ändå känna dig ensam. Existentiell ensamhet leder ofta till oro och ångest. Ofta uppkommer den i övergångsfaser i livet, eller när i situationer där du känner dig utsatt.
Att inte ha nån att ta en fika eller AW med, ingen att hänga med på helgen. Social ensamhet är att sakna band till vänner och familj som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt. Att vara utanför gruppen.
Du kanske har vänner och ett sammanhang på jobbet – men sen då? Timmarna hemma, utan nån nära. Men med viljan att ha det. Emotionell ensamhet är att sakna en partner eller betydelsefull person att anförtro sig åt på djupet.
Ibland vill man bara ha tid för sig själv. Tid att koppla av, rensa tankarna och ta det lugnt. För dom allra flesta kan självvald ensamhet ha en återhämtande funktion. Vissa trivs bättre ensamma, att kunna göra precis vad dom vill och inte behöva ta hänsyn till nån annan.
Och det är helt ok. Det är skillnaden mellan hur ofta man vill träffa andra och hur ofta man faktiskt gör det, som gör ensamheten till en oönskad känsla.