Vem blir ensam egentligen?
Vem som helst kan bli ensam, när som helst i livet. Ofta kommer känslan när ens situation förändrats. Till exempel att ha flyttat till en ny stad, blivit singel, förlorat jobbet eller blivit förälder.
Många som känner sig ensamma tycker att det är jobbigt att prata om. Därför behöver vi som finns runtomkring lyfta ämnet och öppna för samtal, lära oss hur vi kan stötta och visa att det är ok att be om hjälp.
Ensamhet är en känsla. Det kan kännas som en tom bubbla, där det finns en slags tröskel som hindrar dig att träffa folk. Det kan va magont en fredag, för du är utan planer i ännu en helg. Det kan va att stå i ett rum fullt av andra, men ändå känna sig ensam för att du har ingen att prata med eller som fattar dig.
Känslan av ensamhet uppstår när det finns en stor skillnad mellan hur ofta man vill träffa andra och hur ofta man faktiskt gör det. Känslan kan späs på av normer. Till exempel finns en norm att ha ett rikt socialt liv. Insta är fullt av bilder på kompisgäng, restaurangbesök och resor. Man ”ska” ha roliga planer för helgen och semestern. Va i eller leta efter en relation. Såna normer kan öka känslan av ensamhet hos den som inte har det livet, som inte tillhör gruppen.
Och sakerna som kan ta en bort från känslan av ensamhet, är sakerna som känns svårast att göra. Som att ta sig ut, prata med andra, connecta med människor och göra roliga saker. Det är här du kommer in.
För att en person ska sluta känna sig ensam behöver dom som finns runtomkring möta och välkomna. Många behöver hjälpas åt. Politiker, vårdpersonal, kollegor, föreningslivet och medmänniskor. Det finns inte en lösning på ensamhetsfrågan – det krävs flera. Och du kan vara en av dom genom att sträcka ut din hand.