Statliga utredningar och beslut
I juni 1992 presenterade Regionutredningen (som egentligen var två med samma utredare – en för länsindelningen och en för den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad) förslag om
- sammanslagning av länen i Sverige till 8-12 större län/regioner
- motsvarande sammanslagning av landstingen
- ändrad ansvarsfördelning när det gällde de regionala utvecklingsfrågorna, där tre alternativa modeller beskrevs: statligt regionalt ansvar, kommuner i samverkan, regionalt självstyre.
Modellen ”statligt regionalt ansvar” innebar att staten/länsstyrelserna skulle få ett ännu tydligare ansvar för den regionala utvecklingen. ”Kommuner i samverkan” innebar att kommunerna i ett län gemensamt skulle ansvara för de regionala frågorna genom att bilda i ett (indirekt valt) kommunalförbund. ”Regionalt självstyre” innebar att större sammanslagna landsting, regioner, skulle ta över ansvaret.
Västsverigeutredningen, med samma utredare som regionutredningen, presenterade sitt betänkande hösten 1992. Där föreslogs dels att ett nytt västsvenskt län bestående av Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Hallands län skulle bildas, dels att länsstyrelsernas ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna skulle flyttas till ett kommun-/landstingsbaserat regionförbund. Detta skulle ske i avvaktan på statsmakternas beslut om uppgiftsfördelningen på den regionala nivån i hela riket.
Regionberedningen 1995
Hösten 1992 tillsattes den parlamentariska Regionberedningen för att ytterligare belysa, precisera och förankra förslagen om ansvarsfördelningen på regional nivå. 1995 var regionberedningens slutbetänkande (förslag från statlig utredning till regeringen), Regional framtid, klart. Här föreslogs att de västsvenska länen skulle slås ihop, att berörda landsting på motsvarande sätt skulle bli ett nytt ”storlandsting” och att det nya landstinget på försök skulle ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna och därmed bli ett regionalt självstyrelseorgan, en region.
De flesta kommuner och Svenska kommunförbundet var tveksamma till förslagen och såg regionerna som ett hot mot det kommunala självstyret. Den nye statsministern, Göran Persson (S), ogillade dessutom regiontankarna starkt. 1996 backade regeringen på alla förslag om förändringar.
Västsvensk regeringsuppvaktning 1996
Samtidigt hade starka krafter satts i rörelse i Västsverige. Vid valet 1994 hade de västsvenska landstingen och Göteborgs Stad för första gången fått socialdemokratiskt styre samtidigt. För första gången fanns det en enig politisk majoritet i landstingen för en länssammanslagning och en ny gemensam region. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kds ett målmedvetet arbete för att skapa en gemensam västsvensk region. 1996 uppvaktade västsvenska politiker från de fem partierna regeringen. De föreslog att ett västsvenskt län skulle skapas och hemställde om att tillsammans få bilda ett regionalt självstyrelseorgan på försök. Den nye inrikesministern, Jörgen Andersson (S), fick därmed vind i seglen och drev frågan vidare, trots motståndet i den egna regeringen.
Riksdagsbeslut om regionbildning 1997
I mars 1997 kom regeringens proposition (regeringsförslag till riksdagen) om ändrad länsindelning, bildandet av ett storlandsting och regionalt utvecklingsansvar på försök Västsverige. I propositionen föreslogs namnen Västergötlands län och Västergötlands landsting. När riksdagen tog beslutet den 15 maj 1997 hade Västergötland ändrats till Västra Götaland. Röstsiffrorna i riksdagen var 203 för (S, Fp, C, V och Kd) och 68 emot (M och Mp).
Riksdagen antog ”Lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning” som innebar att de nya landstingen i Skåne respektive Västra Götaland var regionala självstyrelseorgan på försök 1999–2002.
I Gotlands kommun (som var både landsting och kommun) och Kalmar län prövades under samma tid andra modeller av regionalt utvecklingsansvar. I Gotland blev kommunen regionalt självstyrelseorgan. I Kalmar län bildades ett kommunalförbund med ledamöter från kommuner och landsting som fick rollen som självstyrelseorgan. I Skåne prövades en övergångsform med ett regionförbund under året före regionbildningen 1999.
I ”Lagen om sammanläggningsdelegerade” reglerades ansvarsfördelningen under övergångstiden. Sammanläggningsdelegerade bestod av 103 politiker från landstingen och Göteborgs Stad som under året före bildandet fattade alla beslut som rörde den kommande regionen.
PARK-kommittén 2000
Försöken med regionala självstyrelseorgan följdes och utvärderades av en parlamentarisk kommitté, den så kallade PARK-kommittén. Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande 2000 att regionförsöken skulle förlängas och utvidgas till andra delar av landet, där intresse fanns.
Utvecklingsansvaret permanent 2011
Den 1 januari 2011 blev Västra Götalandsregionens utvecklingsuppdrag permanent efter ett riksdagsbeslut den 3 juni 2010. Då antog riksdagen ”Lagen om regionalt utvecklingsansvar i vissa län” som gäller Västra Götalandsregionen, Region Skåne, Region Gotland och Region Halland. Lagen beskriver bland annat ansvaret för det regionala tillväxtarbetet och för infrastrukturplaneringen.
Tre förvaltningsnivåer
År 2010 ändrades även grundlagen. I Regeringsformens första kapitel, Statsskickets grunder, 7§, sägs numera: ”I riket finns kommuner på lokal och regional nivå.” (De tidigare begreppen primärkommuner och landstingskommuner är borta.) Idag beskrivs den svenska offentliga förvaltningen i tre ”styrnivåer” – den nationella, den regionala och den lokala. På den regionala nivån finns de politiskt styrda regionerna och de statliga länsstyrelserna. Regionerna är jämställda kommunerna på den lokala nivån – och alltså inte överordnade.