Ett oväntat fynd
Sommaren 2017 hittades ett mycket intressant och oväntat fynd vid undersökningarna av Nya Lödöse i Gamlestaden, Göteborg. I en av de mer än tusen gravar som undersökts under åren 2013 – 2017 hade den begravde fått med sig en kalk och en patén av vax! Graven tycktes ligga utanför kyrkogården, vilket var oväntat, eftersom det med tanke på fynden troligen rör sig om en prästgrav.
Ovanliga föremål
Till en början var både arkeologer och konservator ganska fundersamma kring fyndet. Det har dock hittats liknande föremål i Nya Lödöse vid tidigare arkeologiska undersökningar. Vaxkalkarna från Nya Lödöse är, såvitt vi vet, extremt ovanliga och kanske rent av unika i Sverige och i samband med detta fynd väcktes många frågor.
Kalkar och patener i gravar
Kalkar och patener förekommer i kyrkliga gravar – men de är oftast tillverkade av andra material än just vax. Ett känt exempel är en silverkalk och patén från kryptan i Skara domkyrka, eller en kalk och patén av bly från Ilsbo kyrkogård i Hälsingland. Biskopar kunde få med sig kärl av silver, ibland var det de nattvardskärl som använts i kyrkan eller de resekärl som använts inom tjänsten. För präster, som stod lägre ner i hierarkin än biskoparna, så kunde kärlen ha blivit specialtillverkade just för begravningstillfället i en mer oädel metall som bly eller tenn, eller tydligen i annat material som vax.
Stark symbolik
Att få med sig den här typen av föremål hade naturligtvis en stark symbolisk innebörd. Tron på yttersta domen och skärselden var mycket levande i det medeltida och historiska Sverige, och det var viktigt att kunna bevisa att man varit i kyrkans tjänst. Kalkar gjorda i glas eller läder har hittats på en del platser i Europa, och även andra kalkar tillverkade i bivax.
Ett material fritt från synd
Materialvalet till kalkarna i Nya Lödöse kan verka märkligt men bivax användes under medeltiden till många olika saker inom kyrkan, såsom ljus, vaxtavlor och sigill. Ljusen fick inte innehålla annat än bivax eftersom bin ansågs vara könlösa och därmed inte smittade av synd.
Det hände också att små votivgåvor av vax skänktes till kyrkor och helgon. Dessa kunde vara formade som till exempel den del av kroppen som en bad om hjälp med. Kanske hade någon ont i en fot och skänkte då en liten fot av vax. Vaxet var också ekonomiskt mycket kostsamt. Det hände att det fuskades en del, genom att vaxet drygades ut med andra produkter.
Ömtåligt och skört
Kalken och patén var sköra, och för att skydda dem togs de upp i ett så kallat preparat. På så vis följde också omkringliggande jord, som kunde innehålla rester och ledtrådar från gravsättningen, med. Ett preparat innebär att konservatorn eller arkeologen tar upp fyndet tillsammans med den omkringliggande jorden i ett jordblock. Då kan utgrävningen fortsätta senare i en laborativ miljö. Dessutom skyddar jorden föremålet från nedbrytning i väntan på behandling.
En utmaning för konservatorn
Vax i arkeologiska sammanhang är ett ovanligt material för konservatorerna. De började genast söka efter kontakter och erfarenheter både i och utanför Sverige för att få referenser och tips. Hur skulle föremålen rengöras? Hur skulle de torkas och ytbehandlas? Hur och med vad skulle de limmas om behov uppstod? De flesta tipsen gällde föremål som inte var så gamla, och inte heller arkeologiska fynd, så många frågor återstod.
Konservatorerna studerade också de vaxkalkar som fanns från tidigare undersökningar av nya Lödöse för att få ledtrådar om hur de skulle gå tillväga. Sedan upprättade de ett åtgärdsförslag som innebar rengöring, torkning, konsolidering och slutligen förvaring. Hanteringen var också ett litet dilemma då vax mjuknar redan vid kroppstemperatur men är skört och sprött när det är svalare. De funderade kring vad föremålen kunde konsolideras eller limmas med och hur. Därför testades flera olika limmer på nytt bivax för att ta reda på hur bivaxet kunde tänkas reagera, samt för att se hur det slutliga resultatet kunde komma att se ut.
Rengöring
Konservatorerna behövde besluta sig för om de skulle rengöra föremålen med vatten före torkning, eller om de skulle torrengöras efteråt. Valet föll på att gräva fram föremålen ur sina preparat och samtidigt rensa dem mycket försiktigt med vatten. Problemet var en flagande yta, samt otydligheter om vad som egentligen var den så kallade »originalytan«. Ytterst fanns ett sandlager, som var det som flagnade – skulle det bevaras eller tas bort? Under rensningens gång hittade konservatorn små och mycket nedbrutna textila rester under kalkens fot. Det tyder på att den lagts ner i graven tillsammans med, eller inpackad i, ett stycke tyg.
Röntgenbilder
Det gick ju förstås inte att veta hur kalken var konstruerad inuti. Det fanns också en oro för sprickbildningar i kalken. För att få information kring dessa frågor togs röntgenbilder av kalken och patén. Bilderna är också en del i dokumentationen av föremålen.
Långsam torkning
Vax är ett så kallat hydrofobt (ungefär: vattenavstötande) material så torkningen borde inte vara något problem. Kalken och patén torkades långsamt i kylskåp och under regelbunden uppsikt. Både de textila fragmenten, kalken och patén konsoliderades med en tunn lösning av lim för att säkra mikrosprickor i ytan samt flagor som lätt släpper vid hantering.
Vad händer sedan?
I skrivande stund är föremålen torkade och färdigkonserverade på Studio Västsvensk Konservering. Sedan kommer de att packas för att få en så säker framtida förvaring som möjligt. Dessutom kommer rekommendationer om hur de bör förvaras och hanteras på bästa sätt att följa med föremålen, först tillbaka till arkeologerna i nya Lödöse projektet och sedan vidare till Göteborg stadsmuseum där de får sin slutliga placering.