Svärdet från Buttle Änge

Fyndet gjordes av Uppsala universitet, Campus Gotland, som sedan 2013 bedrivit undersökningar i Buttle Änge, en plats som har ett välbevarat kulturlandskap med en lång kontinuitet av lämningar efter bosättning, åkerbruk, metallhantverk, gravar och rituella aktiviteter från romersk järnålder till och med historisk tid.

Avsnitt i texten:

Klingan
Doppskon
Gehängsbeslagen
Svärdsskidan
Fästet
Textila rester
Kompositföremålens problematik
Dokumentation och tester
Stabilisering och rengöring
Pussel med gehängsbeslag

Fyndet

I mitten av en stor stensättning hade den döde lagts på sidan i fosterställning och omfamnande ett svärd. Svärdet är ett romerskt kavallerisvärd, en så kallad Spatha. Svärdstypen och ridsporrarna med inlagd silverdekor visar att mannen varit en ryttare, kanske en legosoldat i de romerska trupperna.

Utseende på svärdet kan enligt arkeolog dateras till romersk järnålder (ca 100 AD). Svärdet var vid gravläggningen nedstucket i sin svärdsskida av trä och rester av denna finns kvar. Svärdsskidan är beslagen med en doppsko av kopparlegering som består av höga sidolister och som avslutas med en kula. Även nitknappen är av kopparlegering, liksom svärdets gehängsbeslag. Greppet har en parerstav och en svärdsknapp (utanpå nitknappen) som är tillverkade av elfenben

Längden på hela svärdet är ca 810 mm, varav klingan är 640 mm och doppskon 230 mm. Maxbredd vid doppskon är 65 mm.

Svärdet var i stort sett torrt när det kom till SVK. Omgivande jord bestod av sand, grus och sten som inte har hållit fukt bra. Detta gör det troligt att föremålen redan i marken kan ha varit utsatta för stora förändringar i fuktighet och att de mycket väl kan ha varit tillfälligt uttorkade i marken. Det kraftigt nedbrutna trämaterialet utan någon hållfasthet, med sprickor och torkskador tyder på det.

Bilden ovan visar ett järnålderssvärd inplockat i preparat, före konservering. Foto Inger Nyström Godfrey.

Klingan

Järndelarna på svärdet, det vill säga själva den smidda klingan och greppet, är gropkorroderade med några kraftiga korrosionskrustor blandat med sand och smuts. Korrosionen har lyft ovanpåliggande trärester så att de har ändrat läge. Eggen på klingan är inte intakt utan delar saknas och de partier som finns bevarade är sköra. Spetsen är avbruten så att spets och doppsko är lös.

Doppskon

Doppskons funktion var att skydda svärdsskidans spets och säkert också att vara dekorativ. Den är nu i två delar, där den ena längsgående sidodelen är avbruten. Under arbetets gång hittades senare också ett löst beslagsband på undersidan av svärdet, som hållit ihop doppskon upptill. Ett liknande band har funnits på ovansidan men saknas idag. I övrigt är doppskon välbevarad med en tunn grön korrosionspatina. I de längsgående sidodelarna finns rester av träfragment, som är rätt lösa och fulla med sand och jord.

Gehängsbeslagen

Ett gehäng är ett band som håller ett vapen (i det här fallet ett svärd) över axeln eller runt livet på individen. På svärdsskidan sitter gehängsbeslagen fast som fästs mot bandet. Beslagen består av band av kopparlegering, ursprungligen med ringar på båda sidorna. Det finns fem delar, varav den delen som sitter in situ är knäckt på tre ställen och egentligen består av fyra delar. Det kan finnas rester av metalliskt material i någon del, men de flesta av delarna är helt genomkorroderade och mycket sköra. Ytorna är relativt slätt korroderade men med delvis pulverartad korrosion. Det finns mer eller mindre rester av trä på alla delarna. Inga rester av själva gehänget, som oftast var i läder, har hittats.

Svärdsskidan

Rester av svärdsskidan i trä finns bevarad på flera partier av svärdet, ofta i samband med koppar (doppsko, gehängsbeslag). Träet har dragit åt sig järn då svärdet korroderat i marken och är kraftigt missfärgat. På några ställen finns avtryck av trä i korrosionen, men framför allt är träet helt nedbrutet, mjukt och utan hållfasthet. Som nämnts tidigare så är hela fyndet relativt uttorkat och det trä som finns kvar är sprucket, fragmentariskt och fullt med sand, jord och rötter från växter. Lösa fragment av trä ligger på svärdet men också runt om i preparatet. Ingen ursprunglig yta på träskidan har noterats.

Fästet

Fästet eller hjaltet är den del man håller svärdet i och består av grepp, knapp och parerstav. Knapp och parerstav är till för att skydda handen och ge svärdet rätt balans. Svärdsknapp och parerstav är tillverkade av elfenben. Parerstaven är formad som en oval boll medan knappen har en ganska otydlig form som täcker en underliggande nitknapp i kopparlegering. Materialet i parerstaven har spruckit upp i lameller, vilka i sin tur är i flera delar. Många bitar och fragment ligger löst. Jord och växtdelar finns på ytan men har också letat sig ner mellan lameller och fragment och sprängt isär framför allt parerstaven så att den helt saknar hållfasthet. Svärdsknappen har inte samma tydliga lamellstruktur och här har större bitar lossnat. På själva greppet har inga tydliga spår av trä eller elfenben iakttagits, men precis nedanför svärdsknappen går det ner en liten flik av elfenben som möjligen kan ha utgjort del av klädning av greppen.

Bilden ovan visar ovan till vänster: svärdsknapp av elfenben. Nere till vänster: röntgenbild av fästet där man även ser den underliggande nitknappen av brons. Ovan till höger: greppet på svärdet före konservering. Nere till höger: löst textilfragment under mikroskopet, sju gångers förstoring. 

Textila rester

Textila rester upptäcktes under arbetets gång dels på ett löst träfragment, dels på kanten av doppskon. På det förstnämnda kan man se att det rör sig om en ganska grov tuskaftsväv, med lite drygt 1 tråd/mm. På det sistnämnda är det svårt att avgöra vävteknik eftersom det är en mycket liten rest som är bevarad. Det är dock en annan textil då det är en finare väv, det vill säga med fler trådar per mm, ca 4 trådar/mm.

Det troliga är att dessa fragmentariska rester inte tillhör svärdet utan kommer från klädedräkten eller annat som den gravlagda burit.

Konservering

Kompositföremålens problematik

Svärdet är ett så kallat kompositföremål, det vill säga att det består av flera olika material. Dessa föremål utgör ofta större utmaningar när det gäller bevarande eftersom olika material bevaras respektive bryts ner av olika typer av miljöer eller konserveringsåtgärder. I konserveringssammanhang visar det sig kanske tydligast när ett fynd består av metall och organiskt material. I synnerhet om det finns järn som behöver urlakas från salter för att risken för fortsatt korrosion ska minska.

De basiska urlakningsvätskor som anses vara bäst ur ett urlakningsperspektiv är inte bra för det organiska materialet. Kan materialen separeras är problemet löst men annars krävs alternativa lösningar, allt från att man beslutar att det ena materialet är viktigare än det andra, till tillfälliga ytskydd, anordningar som håller delar utanför vätskan eller alternativ förvaring i t.ex. syrefri miljö.

I det här fallet var en urlakning av salter (klorider) omöjlig. Alla organiska delar var för sköra för att kunna klara någon form av vattenlösning överhuvudtaget, varken med eller utan ytskydd. Under arbetets gång från september 2021 till oktober 2022 har vi dock inte kunnat se att svärdet har fortsatt att korrodera. Halten klorider som har kommit ut ur de övriga järnfynden under urlakning har varit låg.

Det är alltså inte omöjligt att svärdet kan klara att befinna sig i ett normalt och stabilt museiklimat utan att korrodera, men detta går inte att garantera. För att stoppa korrosionsprocessen, skulle det behövas (utan att förvara svärdet torrt och därmed skada de organiska delarna) att svärdet förvaras i en syrefri miljö så att korrosionen avstannar och så att det organiska materialet inte torkar ut än mer. Det behöver alltså finnas en beredskap för en sådan lösning på museet.

Dokumentation och tester

Det första som gjordes med föremålen när de kom till konserveringen var att fotodokumentera och inte minst röntga dem för att få en bild av vad som fanns och var delar låg i förhållande till varandra eftersom mycket var löst. Lösa delar numrerades, listades i en tabell och numren lades in på röntgenbilderna.

För att ta reda på om delarna tillverkade av kopparlegering (doppsko, gehäng och nitknappen under elfenbenet) var benägna att fortsätta korrodera testades den lösa delen av doppskon i fuktkammare. Detta gjordes under fyra veckor men ingen aktiv korrosion kunde ses, varför det är rimligt att anta att alla bronsdelar inte kommer att fortsätta att korrodera i museimiljö.

För att kunna rengöra och preparera fram såväl bevarade träytor på svärdsskidan som på parerstav och svärdsknapp av elfenben utan att dessa gick i bitar och ramlade av behövde de först stabiliseras. En test utfördes med tunnflytande lösningar av Paraloid B72 (ett akrylat) och med Klucel (en hydroxipropylcellulosa) för att se vilket av medlen som gav bäst resultat när det gällde att hålla samman materialet. Valet föll på Paraloid.

Stabilisering och rengöring

Stabiliseringen av elfenbensdelarna påbörjades först eftersom dessa knappt höll samman utan föll isär i tunna lameller. Det fanns två lösa delar till svärdsknappen som kunde sättas på plats, men eftersom dessa inte slöt kloss an till underliggande yta behövdes ett material som både kunde bygga lite och samtidigt fästa. Här användes små kulor av ett fästvax. När delarna höll samman påbörjades rengöring genom att ytan penslades med etanol så att ytan av Paraloid, smuts och jord, löstes upp en aning så att smuts försiktigt kunde plockas bort med hjälp av pensel och pincett. Det var inte möjligt att få bort all jord, i synnerhet inte den som satt mellan lamellerna. Delarna stabiliserades sedan igen med tunnflytande Paraloid och proceduren upprepades några gånger.

Därefter övergick arbetet till att stabilisera trärester. Träytan behandlades på samma sätt som elfenbenet med tunnflytande Paraloid följt av försiktig mekanisk rengöring och ny stabilisering.

Alla delar av gehängsbeslagen (in situ och lösa) rengjordes försiktigt med pensel och skalpell samt etanol. Somliga av dessa var extremt sköra så till den grad att det var svårt att avlägsna all smuts och pulverkorrosion på ytan. Även alla beslagen stabiliserades med Paraloid B 72. Gehängbeslaget in situ (det övre beslaget) bestod av flera delar. Dessa limmades samman och det nedre gehänget fästes dels med fästvax, dels med Paraloid i tjockare lösning.

När alla ytor på svärdets uppåtvända sida var säkrade flyttades svärdet, från det jordpaket som det kom in i, till en träskiva och vändes och stabiliseringsprocessen upprepades på den andra sidan.
Efter stabilisering av det organiska materialet rensade svärdets ytor från lös järnkorrosion och vissa krustor jämnades med skalpell. Ytan rensades från fett med etanol och ytbehandlades med mikrokristallint vax löst i lacknafta. Överskott värmdes försiktigt in med varmluftspistol. Vaxet lades enbart på metallytor, inte på rester av trä, framför allt för att vaxet gör att ytor mörknar något. Så genom att bara lägga vax på järnytor blir det en tydligare skillnad mellan rester av svärdsskidan och svärdet.

Doppskons två delar limmades samman med cyanoakrylat, men på grund av den smala fästytan förstärktes limningen med ett tunt japanpapper som limmades på insidan av beslaget med samma lim och retuscherades med akvarell.

På alla kopparlegeringar ytbehandlade med Paraloid B 72 lades ett tunt skikt av mikrokristallint vax för att få ett jämnare och något mattare utseende.

Pussel med gehängsbeslag

När det gäller gehäng verkar det vanliga vara att gehänget är fäst vid två punkter på svärdsskidan, men i det hör fallet har det varit svårt att hitta placering åt alla beslagsdelarna på endast två positioner. En position var klar, det vill säga där några delar satt in situ, en andra punkt kunde bestämmas då det syntes svaga rester av grön korrosion på träytan. Till dessa två punkter kan man knyta alla utom en beslagsdel. Så i skrivande stund förefaller det som om detta svärd kan ha haft tre fästpunkter för sitt gehäng.