Sara Ahlströmmers klänning - ett delikat uppdrag

Ett mycket vackert klänningsliv ligger på ett bord.Klänningen är vit med ett färgglatt blommönster. Intill klänningen syns ett måttband.

I SVK:s textilateljé arbetade konservator Lotti Benjaminsson under 2011 med ett delikat uppdrag: konserveringen av en synnerligen vacker klänning som blev ett av praktföremålen vid Göteborgs Stadsmuseums stora 1700-talsutställning den sommaren.

På Lottis arbetsbord ligger kaskader av skimrande vitt mönstervävt siden, översållat av stora, klart lysande röda blommor.

- Klänningen är sydd i ett så kallat broscherat siden, där man plockat in mönstret partivis och lagt in de färggranna trådarna i väven där varje blomma ska vara, visar Lotti. Tekniken heter på franska ”Gros de Tours liseré broché”.

Att färgerna är så väl bevarade tror Lotti beror dels på att klänningen inte blivit utsatt för så mycket ljus som bleker färgerna, dels på att tyget är av väldigt hög kvalitet.

Väl avvägda åtgärder

Typiskt för sidenet är att det brister där tyget varit vikt länge. Här har Lotti förstärkt tyget, bland annat med laminering, en teknik där det brustna tyget förstärks med ett stödtyg, vanligen en silkesslöja eller en polyesterslöja – eller tyll – som man bestryker med ett termoplastiskt lim och värmer ner med en värmespatel, medan man fixerar silkestrådarna så att de ligger rätt. Lotti provar sig fram till vilken teknik som är bäst och vilka åtgärder som är nödvändiga.

Ingen fläckborttagning

Några saker har hon valt att inte göra något åt, som att ta bort de fläckar som finns på flera ställen i tyget.

- Nej, det finns inte stora möjligheter att få bort dem, konstaterar hon. Ju äldre en fläck är, desto svårare är den att få bort och min bedömning är att det är en större risk att man gör skada än att man gör nytta om man försöker få bort dem.

– Dessutom är fläckarna en del av klänningens historia, tycker Lotti och berättar att man förr ofta broderade en liten blomma över fläckar, som en retuschering.

Nytt liv som museiföremål

Eftersom klänningen saknar delar kommer Lotti att återskapa en del, göra rekvisita som hon säger. Hon kommer också att tillverka en docka som klänningen ska sitta på, samt spetsar och underkjolar och så kallade pocher, en ställning som bars på höfterna för att ge klänningen bredd.

De allra sista finjusteringarna kommer Lotti troligen att göra på plats på Stadsmuseet inför utställningens öppnande. De volangprydda ärmarna, som legat vikta så länge att de blivit platta, ska till exempel fluffas upp med en särskild ångmaskin för kall ånga – strykjärn används absolut inte.

Trehundra timmar får arbetet med att återskapa och konservera klänningen ta. Sedan är den redo för sitt nya liv som utställningsföremål på Göteborgs Stadsmuseum.

- Den kommer förhoppningsvis att hålla länge till!

Referensprojekt 2011