Bronsåldersskatten från Alingsås
Våren 2021 hittade en privatperson några till synes handgjorda bronsföremål utanför Alingsås. Sammanlagt bestod fyndet av ett femtiotal hela, eller större delar av föremål. Dessutom hittades ett tjugotal obestämbara bronsfragment och ett tiotal järnfragment. Efter en arkeologisk undersökning på platsen stod det klart att man gjort ett av Sveriges mest spektakulära och största fynd från yngre bronsåldern.
Fyndet bestod helt och hållet av metallföremål, flera kändes igen formmässigt men några var helt unika för detta fynd. De flesta fynden är bronsföremål och kan associeras med en högstatuskvinna från bronsåldern. Främst hittade man smycken som har använts till att smycka olika kroppsdelar: halsringar, wulstringar, alltså arm- och fotringar, spiraler, spiralpärlor samt kedjor. Även stora nålar och hyskor som har använts för att dekorera och hålla upp olika klädesplagg fanns bland fynden, men också en holkyxa och gjuttappar.
Fynd i förvånansvärt bra skick
SVKs konservator fanns på plats och föremålen togs varsamt upp ur jorden, packades och fördes till SVKs atelje för konservering.
Konserveringen inleddes med att samtliga föremål röntgades för dokumentation, men även för att identifiera eventuella lagningar eller svagheter i materialet. Bronsföremålen var i ett förvånansvärt bra skick med fina ytor och ganska lite korrosionskrustor, så konserveringsarbetet var tacksamt och krävde inte mycket finess.
Den jordblandade korrosionen som låg på bronsföremålens yta kunde i de flesta fall avlägsnas med endast avjoniserat vatten, skalpell samt penslar i olika hårdhet. Därunder låg den informationsbärande originalytan. Efter det kunde föremålen dehydreras och ytbehandlas. Järnet rensades med mikrobläster och urlakades på klorider, och även de ytbehandlades och dehydrerades. I motsats till föremålen i brons var järnfragmenten kraftigt korroderade.
Två av föremålen var svårare att konservera, två wulstringar, alltså arm- och fotringar. Eftersom de var trasiga och fragmentariska fick de plockas upp skärva för skärva och pusslas ihop inne på konserveringsateljén. Arbetet var tidskrävande och eftersom godset var tunt och passningarna på skärvorna nötta, fick strukturen förstärkas med förlimmade pappersremsor. Dessutom fick strukturen förstärkas med infärgat vax så att de ska tåla sin egen vikt samt hantering i framtida utställningar och magasinering.
Man kan säga att konserveringsarbetet är en fortsättning av den arkeologiska undersökningen och konservatorerna på SVK har arbetat intensivt med att bromsa den naturliga nedbrytningen, men också för att få fram detaljer som legat dolda under jordrester eller rost.
Kan ha funnits fler föremål av läder, trä och textil
Under rengöringen av bronserna påträffades små trärester i holken på yxhuvudet, som skickades på analys. Resultatet bekräftade den höga åldern på föremålet och avslöjade att träslaget var rönn eller oxel. Båda är hårda träslag och passar som skaft till en yxa.
De här resultaten gör att man kan anta att fyndplatsen inte bara varit en metalldeponi, utan att föremålen varit en uppsättning med hela, monterade föremål. Kanske har det funnits fler träföremål, textilier och även föremål av läder på platsen.
Intresset från allmänheten och forskarvärlden blev stort och globalt, med pressvisning, intervjuer, filmning och utställning parallellt med konserveringsarbetet.
Fynden har kunnat fylla en plats i historietolkningen och skapar frågeställningar som leder vår förståelse för vår historia framåt. I dag står föremålen utställda på Lödöse museum.
Film från fyndplatsen – april 2021
I filmen från april 2021 uttalar sig Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet och Johanna Lega, arkeolog vid Förvaltningen för kulturutveckling i Västra Götalandsregionen. I filmen ser du också arkeolog Mats Hellgren och konservator Madelene Skogbert. Foto: Mikael Agaton