ISM 20 år - Ditt lagom är bäst

Den första snön har precis lagt sig när vi möter Agneta Lindegård Andersson ute i botaniska. Hon är sjukgymnast i grunden och har varit en drivande del i den forskning som skett på ISM när det kommer till fysisk aktivitet och hur den kan fungera som behandlingsmetod vid utmattningssyndrom.

Hej Agneta! du kan väl berätta hur det hela började? Vilken forskning är det som bedrivits?

Det hela började 2004 då jag kom till ISM på halvtid. Det fanns redan erfarenhet från forskning på fysisk aktivitet generellt bland forskarna men nu ville vi applicera det vi lärt oss därifrån på de patienter vi träffade på ISM:s patientmottagning vid den tiden, de med utmattningssyndrom (UMS).

Med de här patienterna provade vi olika upplägg och metoder för att genom forskningen kunna genomföra just metodutveckling och ta fram ett sätt att arbeta med fysik aktivitet som fungerade för gruppen och kunde användas inom vården.

Vi utgick från tidigare forskning som gjorts på fysisk aktivitet och effekten det haft på patienter med depression eller ångest men gjorde lite anpassningar då vi såg att det fanns en annan dimension i utmattningssyndrom att ta hänsyn till. De flesta patienterna hade ju också depression eller ångest, men de var som sekundärsjukdomar kopplat till den grundläggande utmattningen, och utmattningen behövde hanteras annorlunda.

På vilket sätt var denna grupp annorlunda?

Skillnaden vi såg var ju den uttalade tröttheten både fysiskt och mentalt, man behövde helt enkelt ta det lite långsammare men vi såg också att effekterna av den fysiska aktiviteten kom snabbare till de med utmattningssyndrom, om den doserades rätt. Vi såg att funktionell träning, kroppsmedvetenhet och att helt enkelt ”göra lagom” funkade.

Så vad visar forskningen? Varför är det viktigt med fysisk aktivitet vid stressrelaterad utmattning?

Det vi vet och har sett tidigare är att man kan minska symptom på utmattningssyndrom genom att använda olika avspänningstekniker tex muskulär avslappning för att på så sätt " lugna ner" systemet. Såklart är det många faktorer som spelar in och fysik aktivitet är en av dem, men det kan ge kroppen en möjlighet att lugna ner sig. När du är väldigt sjuk och stressad och uppe i varv så kan en väg till nå lugn vara att få ut den där extra bruset i huvudet via rörelse.

Så forskningen visade att fysisk aktivitet kan vara en del av en behandlingsplan, precis som mediciner, men hur vet man hur mycket, eller lite, man ska göra för att nå lagom?

Vi utgick från att vi behövde se fysisk aktivitet precis som andra mediciner. Patienter får ju inte själv välja hur många tabletter de ska ta, de får en dos uträknad efter deras förutsättningar. Och samma går ju att göra med fysisk aktivitet.

När man mäter fysisk aktivitet gör man det med en triangel, där ett hörn är hur ofta, ett är hur länge och ett är hur intensivt. Summan av alla de hörnen ger en dos fysisk aktivitet.

Det vi såg både i våra patienter och i tidigare forskning på ångest och depression var att de olika hörnen behövdes i olika stor del för att hjälpa de olika diagnoserna. Så varje patient fick en "dos" utifrån vad de hade för förutsättningar. Hade du ångest som en del av din utmattning behövdes kanske mer intensitet vid vissa träningspass för att få ut spänningarna och om du var deprimerad i din utmattning var det kanske rutinen, alltså oftare du behövde komma ut men inte lika intensivt.

Alla resultat vi sett från vår forskning lutar mot att lagom, utifrån de förutsättningar patienten har, är bäst och därför kan vi också säga att det är verkligen lika viktigt att dosera fysisk aktivitet precis som vi hade doserat andra behandlingar.

Nu har vi pratar mycket om varför ni forskade på detta, men hur: et då? Vad gjorde ni rent praktiskt?

Fokus för forskningen var ju metodutveckling och man kan väl säga att vi hade två spår, gruppinfo och coachning. En del fick information i grupp om träning och upplägg, en billig och kostnadseffektiv metod som enkelt skulle kunna implementeras inom t.ex. vården utan att kosta jättemycket. En annan del av patientgruppen fick coachning för sin träning. Det var lärarledda grupp-pass i gympasal och stavgång i skogen bland annat. Det vi kunde se var att det var många i båda grupperna som höll i sin rutin med fysisk aktivitet och samtliga ökade sin fysiska aktivitet ganska radikalt de första tre månaderna, då var det också regelbunden uppföljning. Ju färre träffar de hade här hos oss ju mer planade kurvan ut, men vi såg fortfarande en signifikant skillnad i nivå av fysisk aktivitet vid uppföljning 18 månader efter start.

Vi såg också att båda grupperna fortsatte med sin fysiska aktivitet i ungefär samma utsträckning, vilket stärker tanken att gruppinformation, den metod som relativt enkelt kan implementeras hos vårdgivare och som är kostnadseffektiv faktiskt kan göra skillnad.

Nu har ju inte ISM patientverksamhet längre och forskningen kring stress och utmattning har börjat följa upp andra spår, men vad har forskningen kring fysisk aktivitet vid UMS mynnat ut i?

Ja, vi kände att vi hade kommit så långt vi kunde med just de forskningsprojekten vi hade igång och resultaten har bidragit till området kring utmattningssyndrom på många olika sätt, inte minst med kunskapshöjning.

Något mer konkret är konceptet Stresskolan som startade 2010 och som 2016 kom in i VGR som en tidig behandlingsmetod för de patienter som var på väg utför, åt fel håll när det kom till stress och utmattning. Stresskolan är en handledarutbildning för vårdpersonal som möter patienter med stressrelaterad ohälsa på vårdcentraler och rehabiliteringsenheter.

I nuläget finns det runt 500 handledare utbildade i stresskolan inom VGR och regionen har fått en mer sammanhållen och effektiv metodik för att stoppa de här patienterna från att hamna helt på botten. Vi håller också på och forskar på vilka behandlingsmetoder som används ute i vården för de här patienterna och där är stresskolan en av de behandlingar vi tittar på.

Spännande och kul att era resultat har lett till konkreta insatser som har kommit in i vårdkedjan! För att knyta ihop säcken, vad skulle du säga är det viktigaste ni såg i er forskning?

En sak som kan driva en människa i utmattning är att man aldrig är nöjd. Det viktiga vi poängterade, både i gruppträningen och coachningen var hur viktigt det är att ta bort jämförelseaspekten. Man måste känna efter och lära sig hur ens egna kropp fungerar. Lagom är individuellt och det som funkar för dig funkar för dig, det kvittar vad som funkar för den bredvid dig.

Bland våra studiedeltagare så såg vi ju också att de som var fysiskt aktiva på en lagom nivå, utifrån deras egna förutsättningar, det var de som fortsatte med träningsrutinerna och var regelbundna. De minskade också sina symptom mer än de som fortsatt vara aktiva på en hög nivå och de som fortsatt på en låg nivå, utifrån sina förutsättningar. En förklaring till detta kan vara att Lagom-gruppen orkade hålla i rutinerna och var regelbundna och uthålliga över tid. Den bästa fysiska aktiviteten är ju faktiskt alltid den som blir av!