Studie av förändringar i arbetslivet efter behandling
Detta är en sammanfattning av en artikel som publicerats i tidskriften BMC Public Health
Författare: Anja Beno, Gunnel Hensing, Agneta Lindegård, Ingibjörg H. Jonsdottir
Bakgrund
Utmattningssyndrom (UMS) är en vanlig orsak till sjukskrivning i Sverige och patienter som insjuknar i UMS har ofta långvariga symtom och nedsatt arbetsförmåga. Syftet med studien var att kartlägga om patienter med UMS gjorde några förändringar i arbetslivet upp till 7 år efter att de genomgick behandling.
Metod
Studien är en tvärsnittsstudie där patienter som diagnostiserats med UMS på specialistmottagningen Institutet för Stressmedicin (ISM) följts upp 7 år senare (n=217). De fick svara på frågor vid första besöket på mottagningen om ålder, kön, civil status, utbildningsnivå samt skattningsskalor avseende utmattning, depression och ångest där de validerade skattningsskalorna Shirom-Melamed Burnout Questionnaire (SMBQ) och the Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD) användes.
Vid 7-årsuppföljningen fick patienterna besvara frågor kring sin arbetssituation och stressorer både i samband med insjuknandet och 7 år senare. Frågorna avseende förändringar i arbetet var om de bytt arbetsuppgifter, arbetsplats eller ändrat sin arbetstid. 155 patienter besvarade alla 3 frågorna.
Resultat
Vid 7-årsuppföljningen hade majoriteten av patienterna gjort någon form av förändring i arbetslivet (63%; n=98/155). Kvinnor gick ner i arbetstid i större utsträckning än männen medan männen tenderade att byta arbetsuppgifter. Vi har jämfört upplevelse av stressrelaterad stress mellan gruppen som gjorde förändring och gruppen som inte gjorde någon förändring.
Patienter som gjort en förändring av sin arbetssituation:
Denna grupp rapporterade initialt mer arbetsrelaterad stress avseende konflikter på arbetet, omorganisation, bristfälligt ledarskap och vantrivsel på jobbet. Sju år senare var grupperna lika gällande dessa arbetsmiljöfaktorer, något som tyder på att förändringen har resulterat i förbättrad situation i patienternas arbetsmiljö.
Patienter som inte gjort några förändringar:
För denna grupp var det istället förhållandevis fler som rapporterade höga krav (63%) jämfört med gruppen som hade gjort förändring på arbetsplatsen vid 7-årsuppföljningen (34%). Det är något förbättrad situation jämfört med initialt där hela 83% rapporterade höga krav, men det är fortfarande mer än hälften som har kvarstående utmaningar avseende höga krav i denna grupp. Detta resultat tyder påatt det förmodligen hade varit bra även för detta grupp att göra förändringar avseende arbetssituationen.
Slutsats
Majoriteten av patienterna med UMS gjorde någon form av förändring i arbetslivet och det fanns en könsskillnad avseende vilka förändringar man gjorde. Arbetsrelaterad stress skulle kunna vara en orsak till varför man väljer att göra förändringar i arbetslivet. Dessa patienter upplevde sig också ha haft större problem på sin arbetsplats initialt, vilket troligen motiverade dem till en förändring. Förhållandevis fler patienter som inte har gjort förändringar på arbetet upplever vid uppföljningsbesöket fortfarande höga krav på arbetet jämfört med dem som aktivt har gjort en förändring.