Arbetsförmåga vid stress och smärta
Stress och smärta påverkar arbetsförmåga och produktivitet
Titel
The influence of perceived stress and musculoskeletal pain on work performance and work ability in Swedish health care workers
Författare
Agneta Lindegård, Pernilla Larsman, Emina Hadžibajramović och Gunnar Ahlborg Jr, Institutet för stressmedicin Göteborg
Bakgrund
Stressrelaterad ohälsa och muskuloskeletal smärta är de två vanligaste faktorerna bakom långtidssjukskrivningar i Sverige. Inom Hälso-och sjukvården har tidigare studier visat att de strukturella förändringar som genomfördes under 1990-talet och som ledde till betydande minskning av antalet anställda i vården är en av orsakerna till denna utveckling. Syftet med denna studie var att undersöka vilket inflytande långvarig stress och frekvent återkommande smärta från muskler och leder haft på självrapporterad nedsatt arbetsförmåga och arbetsprestation i en grupp sjukvårdsanställda i Västra Götalandsregionen.
Metod
Data från den så kallad KART-studien där den stressrelaterade ohälsan hos anställda i Västra Götalandsregionen mättes med 2-års intervall mellan 2004 till och med 2010 användes till föreliggande studie. Alla anställda som svarade på enkäten både 2008 och 2010 ingick i studien. Inklusionskriterier var god självrapporterad arbetsförmåga och oförändrad arbetsprestation vid baslinjemätningen, vilket resulterade i 770 deltagare; 617 kvinnor och 153 män. Frekvens av muskuloskeletal smärta mättes med frågan ”Hur ofta har du ont i leder och muskler, inklusive nacke och rygg”, upplevd stress mättes med en modifierad version av den så kallade ELO-frågan från frågeformuläret QPS-Nordic, arbetsprestation/produktivitet mättes med frågan ”Har din arbetsprestation förändrats under de sista 12 månaderna?” och arbetsförmåga mättes med en fråga från WAI (Work Ability Index). Vid databearbetningen analyserades möjliga associationer mellan baslinjedata och de två utfallsvariablerna arbetsförmåga och arbetsprestation.
Resultat
En kombination av frekvent musculoskeletal smärta och upplevd hög stress vid baslinjemätningen visade den högsta risken för sänkt arbetsprestation och arbetsförmåga 2 år senare (RR 1.7; CI 1.28-2.32). Vidare visade resultaten att frekvent smärta, men inte upplevd stress, ledde till ökad risk för sänkt arbetsförmåga och arbetsprestation 2 år senare.
Fyra av fem deltagare i studien var kvinnor. Detta speglar i stora drag hur det ser ut inom hälso-och sjukvården i Sverige. Frekvent värk/smärta från muskler och leder rapporterades vid baslinjemätningen av 26% (n=197) av deltagarna i studien medan 21 % (n=154) rapporterade långvarig stress. Vid uppföljningen 2 år senare rapporterade 9 % (n=66) försämrad arbetsprestation och 34 % (n= 246) minskad arbetsförmåga bland dem som vid baslinjemätningen rapporterat god arbetsprestation och arbetsförmåga.
Anställda som rapporterat frekvent förekommande episoder av värk och smärta från leder och muskler hade en högre risk att drabbas av minskad arbetsprestation och arbetsförmåga jämfört med anställda utan sådana symtom. Stress var inte lika starkt relaterad till försämrad prestation och arbetsförmåga, även om det fanns en klar trend i resultaten mot ett sådant samband även för långvarig stress. Resultatet blev detsamma efter att vi kontrollerat för kön och fysisk aktivitet. Endast ålder visade sig vara viktigt att ta med i den slutgiltiga modellen.
Den högsta risken för försämrad arbetsprestation och arbetsförmåga fann vi hos de anställda som rapporterat frekvent förekommande episoder av värk och smärta från muskler och leder i kombination med långvarig stress.
Slutsats
Resultaten visar att proaktiva interventioner på arbetsplatsen med syfte att bibehålla en hög prestationsnivå samt hög arbetsförmåga hos sjukvårdsanställda bör innehålla åtgärder som främjar muskuloskeletal hälsa, samt åtgärder, både på individ och organisationsnivå, med syfte att minimera risken för exponering för långvariga stressreaktioner.