Bedömning av arbetsförmåga och sjukskrivning hos patienter med depressions- och ångestsjukdom
Bedömning av arbetsförmåga och behov av sjukskrivning är en svår uppgift. Det saknas systematiserad kunskap för bedömning med god kvalitét Denna studie har utgått från läkares tysta kunskap för att beskriva hur läkare gör när de bedömer arbetsförmåga, för att på så sätt bidra med systematiserad kunskap.
Titel
The capacity to work puzzle: a qualitative study of physicians’ assessments for patients with common mental disorders
Författare
Monica Bertilsson & Jesper Löve & Gunnel Hensing, Göteborgs Universitet, Gunnar Ahlborg Jr, Institutet för stressmedicin och Göteborgs Universitet, Silje Maeland, Uni Research och Högskolan i Bergen, Norge, Erik L. Werner, Uni Research och Oslos Universitet, Norge.
Bakgrund
Sjukskrivning är en juridisk process som kräver nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom vilket är verifierat av en läkare i ett sjukskrivningsintyg. Flera, både internationella och svenska studier, visar dock att läkare tycker det är svårt att bedöma arbetsförmåga. Andra studier har funnit att läkare främst lär sig hur man bedömer arbetsförmåga via kollegor och genom erfarenheter från sitt patientarbete, vilket riskerar att läkare får en alltför otillräcklig kunskap. Nationella utvärderingar har också visat att kvalitén i de delar av sjukintygen som beskriver arbetsförmåga (aktivitetsnedsättning) är förhållandevis låg i Sverige. Baserat i vad och hur läkare faktiskt gör när de bedömer arbetsförmåga och sjukskrivningsbehov kan vi systematisera kunskapen om läkares praktik vid arbetsbedömning. Sådan kunskap skulle kunna underlätta det kollegiala lärandet och leda till ökad kvalité på underlag för bedömning av insatser, bedömning av arbetsförmåga och sjukskrivning.
Syfte
Syftet med denna studie var att baserat i läkares erfarenheter (tyst kunskap) utforska hur och vad läkare gör, när de bedömer förmåga att arbeta och behov av sjukskrivning hos patienter med depressions- och ångestsjukdom.
Metod
Detta är en kvalitativ studie där vi intervjuat 24 läkare från primärvård, företagshälsovård och öppenvårdspsykiatri, samtliga med erfarenhet av att behandla och sjukskriva patienter med depressions- och ångestsjukdom. Deltagarna fick under intervjun se en inspelad vinjett av ett läkar-patientmöte, vilket byggde på ett autentiskt möte, men där patienten dock spelades av en skådespelare i vinjetten. Deltagarna fick under intervjun beskriva hur de gör när de bedömer förmåga att arbeta, sitt tillvägagångssätt, sin inre beslutsprocess, vad de inkluderar i bedömningen, vad de anser vara särskilt viktigt för bedömningen och hur de formulerar sina frågor. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant. Induktiv innehållsanalys användes som analysmetod. För att säkerställa trovärdigheten har förste-författaren läst och identifierat meningsbärande enheter i samtliga transkriptioner, fyra av de övriga författarna har läst 6 transkriptioner var, och i dessa identifierat meningsbärande enheter. Samtliga identifierade meningsbärande enheter har därefter ingått i analysen.
Resultat
Vi identifierade 5 huvudkategorier. Kategori 1 beskriver hur läkarnas arbetsförmågebedömning innebar att lägga ett pussel utan att ha en färdig förlaga. Det framkom att läkarna både identifierade och skapade de pusselbitar de behövde, detta genom att använda tidigare egna erfarenheter men framförallt genom att utveckla strategier för att göra patienten till en bättre leverantör av essentiell information. Det färdiga pusslet bildade en mycket individualiserad, omfattande och innehållsrik bild av situationen vilket krävdes för en adekvat bedömning enligt läkarna. Kategorier 2 - 4 identifierade den viktigaste informationen som deltagarna använde i pusselläggandet. Dessa relaterade till patientens sjukdom, kapacitet på arbetsplatsen och kontextuella vardagsliv och beskriver också vilka frågor som läkarna ställer. Det var viktigt att bedöma patienternas förmåga att arbeta säkert och inte äventyra sig själva eller en tredje part. För bedömning av sjukskrivningsbehov tog läkarna också hänsyn till arbetsplatsen och inte enkom patientens nedsatta arbetsförmåga, till exempel kunde läkarna här inkludera sin erhållna uppfattning om arbetsplatsens kapacitet att kunna hantera en anställd med nedsatt arbetsförmåga eller ej.
Slutsats
Läkares tysta kunskap om bedömning arbetsförmåga och behov av sjukskrivning för patienter med depressions- och ångestsjukdom identifierades som ett pusselläggande. Läkarna blev identifierare och skapare av pusselbitarna med hjälp av en bred palett av väsentlig information. Våra resultat bidrar till att minska kunskapsklyftan i klinisk bedömning och kan användas som ett pedagogiskt verktyg. Eftersom de är baserade på yrkets egna erfarenheter och tysta kunskap kan en acceptans av modellen förväntas vara hög bland läkare.