Berit Larsson
Berit Larsson försvarade sin avhandling Predictors of bone fragility in older women , Associations in older women between risk medications and measurements of physical function, bone microstructure and fracture risk den 28 januari vid Göteborgs Universitet.
Fysisk funktion och läkemedel kopplat till fall- och frakturrisk
Att inte kunna stå på ett ben i mer än några sekunder är en riskfaktor för fraktur hos äldre kvinnor. Ytterligare ett fysiskt test ger liknande resultat, och dessutom kan SSRI-läkemedel kopplas till sämre fysisk funktionsförmåga. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet.
Benskörhet med frakturer är ett växande folkhälsoproblem, med lidande och stora vårdkostnader som följd. I sin avhandling på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet har specialistläkare Berit Larsson undersökt möjligheter att förutsäga benskörhet och frakturer hos äldre kvinnor.
Delstudierna i avhandlingen baseras på uppgifter om 3 028 kvinnor, 75–80 år gamla, från en studie på Sahlgrenska Universitetssjukhuset Mölndal (Sahlgrenska University hospital Prospective Evaluation of Risk for Bone fractures, SUPERB). Deltagarna undersöktes under åren 2013–2016 och följdes därefter i hälsodataregister.
Riskerna för fraktur studerades utifrån fysisk funktionsförmåga via två etablerade testmetoder: OLST (på engelska One Leg Standing Time) som klockar hur länge personen kan stå på ett ben, och TUG (Timed Up and Go) som mäter tiden det tar att resa sig från sittande position, gå tre meter, vända och sedan sätta sig igen.
Tydlig koppling till ökad frakturrisk
Hos en kvinna med låg OLST, som inte kunde stå på ett ben i tio sekunder, var risken för höftfraktur inom fyra år drygt tre gånger högre (faktor 3,02) än hos en kvinna som kunde stå på ett ben i 10–15 sekunder. Vid hög TUG, om det tog tolv sekunder eller mer att resa sig, gå, och sätta sig igen, var sannolikheten för höftfraktur förhöjd med närmare tre gånger (faktor 2,96).
Både OLST och TUG hade stor betydelse för frakturrisken även när andra kända riskvariabler fanns med i värderingen, som ålder, kön, tidigare frakturer, kortisonbehandling med mera, definierade i verktyget FRAX (Fracture Risk Assessment Tool) som bedömer risken för höftfraktur inom tio år. Därtill undersöktes fysisk funktionsförmåga och skelettegenskaper med utgångspunkt i två mycket vanliga läkemedelsgrupper: SSRI, selektiva serotoninåterupptagshämmare, mot depression, och blodfettssänkande statiner.
Statiner visade sig vara kopplat till bättre egenskaper i olika skelettdelars yttre hårda hölje, det kortikala benet, uppmätt via två olika bilddiagnostiska metoder. För SSRI-användare kunde ingen effekt påvisas gällande skelettets mikrostruktur eller skelettdelars dimensioner. SSRI kunde dock kopplas till lägre fysisk funktion gällande greppstyrka, gånghastighet och uppresningar från en stol, samt ökad fallrisk.
Fysiska funktionstester som rutin
Funktionstesterna TUG och OLST har så tydlig koppling till frakturrisker att man bör överväga att inkludera dem i exempelvis årskontroller inom primärvården, som ett komplement till den redan etablerade screeningmetoden FRAX, menar Berit Larsson. Hon arbetar själv som distriktsläkare inom Närhälsan i Västra Götalandsregionen och är också kursledare för geriatrikutbildningen på Läkarprogrammet i Göteborg.
– Läkare inom exempelvis primärvård skulle kunna använda de fysiska funktionstesterna som en del i bedömningen av huruvida en person löper risk att utveckla framtida frakturer, tillsammans med FRAX. Med tanke på att halksäsongen nu pågår är detta en viktig pusselbit i det frakturförebyggande arbetet, säger Berit Larsson.
– Eftersom så många personer drabbas av frakturer relaterat till benskörhet, från medelåldern och uppåt, behövs mera forskning inom området. Det är också viktigt att sjukvården på olika sätt ges möjlighet att genomföra de åtgärder som via forskning visat sig vara effektiva, och att detta blir tillgängligt för alla som behöver, avslutar hon.
