Scenens tecken
Fyra tjejer dansar på scenen. Synkroniserat. Långsamma, svävande rörelser. Kanske flyger de? Blickarna är inåtvända. Mot sitt eget. De kräver mig på intet. Ljusförändring och det blir mörkare på scenen. Musiken byter tempo. Sedan rök från sidan. Rörelser anas där. Fyra killar kommer in. Tunga fötter. Nästan som stamp i golvet. Blickarna utåt. Som om de vill mig något.
Allt på en scen kan beskrivas som tecken. Allt får en betydelse, ingenting skapas av en slump. Åtminstone inte för en publik.
Ibland är våra val omedvetna, vi gör val utifrån vad som känns bra. Andra gånger vet vi exakt varför vi valt någonting. I scenen ovan har eleverna delats upp i två grupper där den ena är på ett sätt och den andra på ett annat. Vi ser och sedan tolkar vi. Olikheterna mellan de två grupperna är tydlig. Dels i rörelser och koreografi, men också vad gäller ljus, musik och scenkläder. Vem kommer in först och vem kommer efter? Allt bildar tecken och berättar något. Det kan vara ett medvetet val men det kan också vara något som skapats utifrån en vana. För oss som publik blir det ett budskap, från scenen kommunicerar de olika tecknen till oss.
Så fort jag som utövare står på en scen och det finns en publik som ska ta del av det jag ska framföra så skapas ”tecken” som kommunicerar. Tecknen utgår från mig och tolkas av publiken. Mina klädval, mitt kroppsspråk, vad jag säger och hur jag låter, allt är tecken som förstås och tolkas av de som är mottagare. Om jag till exempel med ord säger att det är väldigt roligt att vara här men min kropp säger det motsatta så finns det stor risk att publiken tolkar mig som att jag helst vill gå därifrån. Därför måste vi vara noga när vi väljer. Att göra en show där vi med ord säger att alla är lika mycket värda och att jämställdhet är bra, men där vi låter tjejerna ha mindre kläder på sig och presenteras av killarna eller där killarna framställs som slarviga och som några som egentligen inte kan tala om känslor, skapar tecken i konflikt. Då blir det rörigt i de tecken som ska kommuniceras och därför måste vi vara uppmärksamma på detaljerna som skapar helheten.
En annan aspekt på scenens tecken handlar om vad publiken just ser. Där måste du som ansvarig ha koll på vinklar och vad som syns från olika platser i rummet – även i scenbelysning. Ser man in bakom scenen från platserna längst fram? Skyms sikten från något håll? Ser man upp under någons kjol? Blir lucialinnena genomskinliga i scenljuset? Testa olika publikplatser under repetitionen.
Det är också viktigt att påminna om att alla som finns på scen är i roll. Om musiker finns på scen i egenskap av just musiker är de synliga hela tiden och inte bara när de spelar.
Förslag!
Ge någon i uppgift att vara det yttre ögat vid en repetition/framträdande. Gärna både en pedagog och en elev. Låt dem anteckna vad de ser och förmedla det efteråt. Det yttre ögat eller den som har uppdraget att titta på föreställningen/framträdandet med en fräsch blick kan till exempel titta på:
- Vilka ser vi på scenen?
- Är alla med från början eller är det någon som kommer in senare eller lämnar scenen innan de andra?
- Hur sker entré och sorti?
- Om eleverna rör sig mycket eller om det är dans är då rörelserna snabba eller långsamma?
- Är det något särskilt ljus eller hamnar någon i särskilt fokus med hjälp av ljuset?
- Hur är eleverna klädda?
- Hur reagerar publiken?
- Hur sker interaktionen med publiken?
- Upplever du att publiken blir sedd eller känns det mer som om du är osynlig för de på scenen?
- Hur slutar allt?
Spela in ett av kulturskolans framträdande på film och titta på det tillsammans. Diskutera vilka tecken ni ser och hur de kan tolkas.
Hur gör vi?
Fundera tillsammans...
- Hur kan vi använda begreppet scenens tecken i våra olika konstformer?
- Hur kan vi göra eleverna medvetna om scenens tecken?
Tips!
- Läs mer om hur du kan tolka olika tecken i förhållande till genus och scenkonst i de två skrifterna ”Våga se” och ”Vässa Blicken” som Lisa Lindén skrivit tidigare för Kultur i Väst.
- På Regionteater Västs hemsida kan du läsa om Prata Scenkonst, en metod för eftersamtal och att prata om scenkonst och med barn och unga och vuxna.