Judar och jiddisch i Sverige

Varför gör vi projekt som handlar om minoritetsspråket jiddisch?

Vi ser det som att vi människor utvecklas genom relationer och dialoger. Vi uttrycker oss med ord, gester, tonfall, berättelser och metaforer och på så sätt kan vi nå fram till varandra. Även tystnader och tomrum kan tala. Vi tycks ha ett mänskligt behov av att berätta, för varandra, för oss själva, och för framtiden. Genom att vi talar med varandra förstår vi oss själva, vår historia och vår värld. Vi får ett sammanhang.

Om ett språk försvinner så försvinner inte bara orden utan också en värld, full av metaforer, berättelser, kvickheter och alldeles unika uttryck - sådant som inte kan översättas och kanske inte riktigt förklaras, men som känns och ligger rätt i munnen. De där nyansera som gör att vi kan uttrycka precis det vi känner.

Minoritetsspråken är viktiga för de människor som talar dem och som växt upp i familjer och miljöer där de talats. Efter andra världskriget kom en hel del judar som överlevt förintelsen till Sverige, många av dem var jiddischtalande och deras barn växte upp i en miljö präglad av jiddisch. Jiddisch får då en alldeles särskild mening - minnen, en länk till det förflutna och en känsla av välbefinnande som nästan blir fysisk, lite som att komma hem.

Men jiddisch och de andra minoritetsspråken har också en vidare betydelse. De är del av allas vår historia och allas våra uttryck. Mischmasch och kitsch är bara några exempel på ord vi fått från jiddisch. Och metal-bandet Meshuggah har fått sitt namn från jiddisch. Messhuggah betyder galen, tokig - att inte bara vara galen, utan bete sig galet.

Värden blir helt enkelt lite rikare när vi har flera språk. Eftersom vi människor skapas genom relationer och dialoger, där språket är centralt, blir både värden och vi själva mer mångfacetterade, intressantare och lite roligare när vi har flera språk att tillgå. Och vi är glada om vi kan bidra till detta.