Väganknutna kulturminnen

Vad är ett väganknutet kulturminne? Jo, det är ett objekt eller en anläggning som är placerad utmed vägen eller i dess närhet och som har en historisk och/eller teknisk koppling till vägen och dess funktion.

Några exempel på detta är milstolpar, vägvisningsstenar, väghållningsstenar, minnesstenar eller resta stenar. En stor andel av de väganknutna kulturminnena omfattas av Kulturmiljölagen då de är fornlämningar men de kan även skyddas av Miljöbalken, Väglagen och Skogsvårdslagen.

Under försommaren 2024 har antikvarier från kulturmiljöenheten farit runt på vägarna i sydöstra Skaraborg och gjort tillståndsbedömningar av väganknutna kulturminnen, på uppdrag av Trafikverket. Trafikverket har ett ansvar att förvalta, bevara och utveckla väganknutna kulturminnen i det statliga vägnätet. Detta är för att leva upp till de nationella kulturmiljömålen och de mål som formulerats i Trafikverkets kulturmiljöstrategi.

För att myndigheten ska klara underhållet av dessa så krävs grundliga undersökningar av i vilket skick de befinner sig.

126 objekt inventerades och lades in med hjälp av ett digitalt formulär i Survey 123, de flesta av dem milstenar. En milsten kontrolleras i fält så att den inte lutar, att det inte är sprickor i den eller att postamentet är raserat. Bedömningen laddas upp i Trafikverkets databas och därefter planeras eventuella åtgärder. Ett objekt kan också prioriteras om det befinner sig i en speciell kontext, som till exempel riksintresse för kulturmiljövård eller om det är utpekat som en värdefull kulturmiljö av kommun eller länsstyrelse.

1 av 5

Väghållningssten i Edåsa socken.

Axel Oxenstierna och Drottning Kristina kan sägas vara grunden till större delen av vårt väganknutna kulturarv. Under 1600-talet ökade resandet på de västgötska vägarna och bönderna var ålagda att skjutsa och underhålla vägarna. Väghållningsstenar sattes upp och inskriptionerna visar ofta gårdens namn, årtal samt en pil åt det håll som underhållet avser. Ibland kan det bara stå en siffra eller annan beteckning som troligtvis hänvisar till ett dokument som sedan länge försvunnit. Stenarna fick markägarna själva stå för vilket gör att de varierar i utseende. I södra delen på Daretorps socken uppe på Hökensås finns en vägsträcka på cirka 1300 meter med hela nio väghållningsstenar.

2 av 5

Milpåle i ek i Daretorps socken på Hökensås, Tidaholms kommun. Geometrisk Geometrisk avmätning från 1689 över Norra Björke som visar milpålar på båda sidor vägen.

Drottning Kristina kom med nya instruktioner för hur vägar och broar skulle underhållas, införde postväsendet samt bestämmelser om gästgiverier. 1649 bestämde hon att vägarna skulle mätas med den nya enhetliga milen på 10 688 meter och att gästgiverier och utvilade hästar skulle finnas med 2–2,5 mils mellanrum längs vägen. Bönderna som skjutsade ville få rätt betalt och kronan som ofta betalde sina ämbetsmän för resorna ville inte betala för mycket, ingen skulle känna sig lurad! ”widh hwar mijl uppsättias wisse stenar och kännemärcken, den resande man till rättelse.” De första utmärkningarna var troligtvis med stolpar i ek på båda sidorna om vägen, en av länets två milpålar i trä finns bevarad på Hökensås i Daretorps socken, den andra finns på Västergötlands museum. Åldern på dessa är oklar då inskriptionerna aldrig dokumenterats.

En av Sveriges äldsta milstenar i Slöta socken, Falköpings kommun.

3 av 5

En av Sveriges äldsta milstenar finns i Slöta socken, Falköpings kommun.

En annan tidig milmarkering finns i östra delen av Slöta socken i Falköpings kommun. Inskriptionen lyder: R C S 1652 och är Drottning Kristinas monogram, Christina Regina Sveciae. De flesta milstenarna i Skaraborg är däremot uppmärkta med Karl XII:s monogram och daterar från 1707 eller 1709. Dess gjordes i kalksten av stenmästaren Per Stenhammar och stenhuggare i Västerplana på Kinnekulle. Totalt gjordes då 844 milstenar som visar en hel mil, ¼ mil eller ¼ mil, dessa sattes upp på vägens högra sida med ¼ mil emellan. De visar alltså inte avståndet till en speciell ort utan 1, ¼, ½, ¼, 1, ¼ osv.

4 av 5

Milsten söder om Korsberga, Hjo kommun. Stenen är från 1707 eller 1709 och utmarkerad på en historisk karta från 1718.

Under 1600-talet ökade resandet på landsvägarna i Västergötland efter freden vid Brömsebro och Roskilde. Västergötland var inte längre ett gränslandskap i väster och söder och resorna vilket innebar att fler resor kunde gå över land i större utsträckning än tidigare. 1734 bestäms det att vägvisare ska sättas upp för att guida de som inte reser med en betald skjutsbonde. Alla vägvisare i länet är av sten utom en som är i trä. Grannepåle i Varv socken i Tidaholms kommun är en kopia av troligtvis den vägvisningsstolpe i trä som sattes upp redan på Drottning Kristinas tid.

5 av 5

Granne påle i Varvs socken, Tidaholms kommun.

Uppdraget var mycket lärorikt och tog oss till fantastiskt fina småvägar mellan platåbergen och Hökensås där man kände historien i vägdammet.

1 av 5
Väghållningssten i Edåsa socken.

Axel Oxenstierna och Drottning Kristina kan sägas vara grunden till större delen av vårt väganknutna kulturarv. Under 1600-talet ökade resandet på de västgötska vägarna och bönderna var ålagda att skjutsa och underhålla vägarna. Väghållningsstenar sattes upp och inskriptionerna visar ofta gårdens namn, årtal samt en pil åt det håll som underhållet avser. Ibland kan det bara stå en siffra eller annan beteckning som troligtvis hänvisar till ett dokument som sedan länge försvunnit. Stenarna fick markägarna själva stå för vilket gör att de varierar i utseende. I södra delen på Daretorps socken uppe på Hökensås finns en vägsträcka på cirka 1300 meter med hela nio väghållningsstenar.
2 av 5
Milpåle i ek i Daretorps socken på Hökensås, Tidaholms kommun. Geometrisk Geometrisk avmätning från 1689 över Norra Björke som visar milpålar på båda sidor vägen.

Drottning Kristina kom med nya instruktioner för hur vägar och broar skulle underhållas, införde postväsendet samt bestämmelser om gästgiverier. 1649 bestämde hon att vägarna skulle mätas med den nya enhetliga milen på 10 688 meter och att gästgiverier och utvilade hästar skulle finnas med 2–2,5 mils mellanrum längs vägen. Bönderna som skjutsade ville få rätt betalt och kronan som ofta betalde sina ämbetsmän för resorna ville inte betala för mycket, ingen skulle känna sig lurad! ”widh hwar mijl uppsättias wisse stenar och kännemärcken, den resande man till rättelse.” De första utmärkningarna var troligtvis med stolpar i ek på båda sidorna om vägen, en av länets två milpålar i trä finns bevarad på Hökensås i Daretorps socken, den andra finns på Västergötlands museum. Åldern på dessa är oklar då inskriptionerna aldrig dokumenterats.
3 av 5
En av Sveriges äldsta milstenar finns i Slöta socken, Falköpings kommun.

En annan tidig milmarkering finns i östra delen av Slöta socken i Falköpings kommun. Inskriptionen lyder: R C S 1652 och är Drottning Kristinas monogram, Christina Regina Sveciae. De flesta milstenarna i Skaraborg är däremot uppmärkta med Karl XII:s monogram och daterar från 1707 eller 1709. Dess gjordes i kalksten av stenmästaren Per Stenhammar och stenhuggare i Västerplana på Kinnekulle. Totalt gjordes då 844 milstenar som visar en hel mil, ¼ mil eller ¼ mil, dessa sattes upp på vägens högra sida med ¼ mil emellan. De visar alltså inte avståndet till en speciell ort utan 1, ¼, ½, ¼, 1, ¼ osv.
4 av 5
Milsten söder om Korsberga, Hjo kommun. Stenen är från 1707 eller 1709 och utmarkerad på en historisk karta från 1718.

Under 1600-talet ökade resandet på landsvägarna i Västergötland efter freden vid Brömsebro och Roskilde. Västergötland var inte längre ett gränslandskap i väster och söder och resorna vilket innebar att fler resor kunde gå över land i större utsträckning än tidigare. 1734 bestäms det att vägvisare ska sättas upp för att guida de som inte reser med en betald skjutsbonde. Alla vägvisare i länet är av sten utom en som är i trä. Grannepåle i Varv socken i Tidaholms kommun är en kopia av troligtvis den vägvisningsstolpe i trä som sattes upp redan på Drottning Kristinas tid.
5 av 5
Granne påle i Varvs socken, Tidaholms kommun.

Uppdraget var mycket lärorikt och tog oss till fantastiskt fina småvägar mellan platåbergen och Hökensås där man kände historien i vägdammet.