Vikingarnas tid – spåren i Västsverige

Göteborgs naturhistoriska museum

Under vikingatiden blomstrade handeln med narvalhanens långa, spiralformade framtänder. Tänder fraktades från Grönland till Island och Skandinaven och därefter vidare ut i Europa och hela vägen till Asien. Narvalstanden såldes in som enhörningshorn för att öka värdet och eftersom nordborna i princip var ensamma om att resa tillräckligt långt norrut för att hitta narvalar, skulle det dröja hundratals år innan bluffen avslöjades. Narvalständerna blev den tidens elfenben och folk kunde betala mycket för att använda dem för exempelvis medicin, något som såklart inte hade någon effekt.

I Valsalen på Göteborgs naturhistoriska museum kan du beskåda ett narvalsskelett.

I museets magasin finns även en narvalstand som mäter 110 centimeter. Den kommer sannolikt från Grönland och köptes in av fröken Ada Olsson, Tromsö år 1919. I filmen nedan berättar museets intendent Carola Azurduy Högström mer om narvalen.

På museet finns även ett så kallat bestiarium, en typ av vetenskaplig bok som blev populär under medeltiden. Kännetecknande för bestiarierna var en total avsaknad av fältarbete och observationer av djur i naturen. Här beskrivs oavsett enhörningen som ”det mest mordiska djuret i världen och omöjlig att fånga levande.”

I vår digitala utställning Trollbunden kan du läsa mer om enhörningar. Klicka här för att komma direkt till artikeln.

Vitlycke museum

Om du rör dig i trakterna runt Vitlycke museum kan du passa på att besöka järnåldersgravfältet Stenehed i Munkedals kommun. Där hittar du omkring fyrtio fornlämningar i form av högar, stensättningar, resta stenar, en domarring och en skeppssättning. Placeringen av bautastenarna är originell – de står i en lång, något krökt rad där de blir högre och högre i riktning från norr mot söder. Är det en förhistorisk kultplats, astronomisk kalender eller ett gravmonument? Du kan läsa mer om Stenehed i vår digitala utställning om Västra Götalands sju underverk. Klicka här för att komma dit.

Under vikingatiden utvecklades runskriften, det som kan sägas blir den första nedskrivna historien av nordborna. I en tid då befolkningen växte, jordbruket blev mer stationärt och markgränser därför allt viktigare, ökade betydelsen av släktskap och arvsrätt. Omnämnandet av släktskap är en av de vanligaste skrifterna på runstenar, men skrifterna kan också vara mycket svårtydda. 

Kallebystenen står idag precis vid Tanums kyrka i Bohuslän. Den hittades i början av 1800-talet, då den fungerade som spång över en bäck. Dess ursprungliga placering vet man inget om.

Runskriften på stenen är svårtolkad, med latinska bokstäver står där Þrawijan haitinaR was. Man tror att det första ordet är besläktat med ord som trå, tråna och att de andra orden är äldre former för verben heta och vara. Möjligtvis namnges här en trollkarl och en tolkning är att skriften själv ansetts magisk – att den befaller gengångare att tråna tillbaka till sin grav. En annan äldre tolkning är att skriften är en förbannelse, att den som skadade stenen ska tråna och tvina bort.

Fler runstenar i Västra Götaland

Ute på ön Orust hittar vi Hogastenen, en runsten från 800-talet. Det omgivande gravfältet är från järnåldern och innehåller flera rösen, domarringar och bautastenar. Namnet Hoga i sig härrör troligtvis från det fornnordiska ordet ’haugar’ som betyder just högar i betydelsen gravhögar.

1922 tolkades texten på Hogastenen som ”Haur (eller Jaur) i Å (m)ärkte sten denna åt Ramund”. Namnet Å kan vara ett äldre namn på Hogatrakten. 1992 gjordes en ny tolkning av texten som ”Iör i Åm gjorde stenen här på mulen”. I gammal pluralform för flera åar är ordet ’åm’, kanske att två åar möttes här. Mule är ett gammal ord för kulle och skulle då syfta på gravkullen bortom stenen.

Klicka här för att läsa mer om Hogastenen.

Sparlösastenen i Västergötland är också värd ett besök. Även denna runsten är från tidigt 800-tal och här är det en framför allt en bildvärld som träder fram. Elisabeth Arwill-Nordbladh, professor i arkeologi, reflekterar i en artikel ur vår digitala utställning Trollbunden, om platser från förr där forntidens människor försökt råda bot på glömskan. Så här skriver hon om Sparlösastenen:

På en av stenens fyra sidorna finns en lång rad med bilder: ett hus, fåglar, ett kattdjur med sin unge, ett skepp och en ryttare med svärd och hund. För oss är det obekanta berättelser som visas, men för den tidiga vikingatidens människor bör det varit möjligt att förstå berättelserna, som transponerats till bildens uttryckssätt. På motsatt sida finns en annan sällsam framställning. Här syns två bevingade djur som kämpar med varandra. Kanske är det en trana i kamp med en uggla eller möjligen ett fabelaktigt kattdjur. Stridstemat finns också i ord. På denna sida och de övriga två finns texter, svårtolkade för oss men med flera personer omnämnda. /…/ Under slutet av vikingatiden skrev en man vid namn Gisle, på samma yta som fågelkampen framställts, att han ”gjorde detta minnesmärke (kuml, kummel) efter sin bror Gunnar”.

Klicka här för att läsa hela artikeln.

Runor kan även användas för att få saker att bli som du vill, hämnas på dina fiender, påverka vädret och fuska i sport? Rungaldrar var vanliga i det hedniska Norden och de levde även kvar långt efter det att landet kristnats. Klicka här för att lära dig mer om hur du kan bemästra rungaldrar.

Lödöse museum

På Lödöse museum finns en skälkniv från slutet av 1000-talet, då vikingatiden långsamt börjar övergå i medeltid. En skälkniv är ett textil redskap och på just den här finns en inskription i runskrift: ”Mun Þu mik man Þik un Þu mer an ÞRr". Det betyder ungefär: Tänk du på mig, jag tänker på dig, älska du mig, jag älskar dig. Klicka här för att läsa mer om skälknivens gåta.

I utställningen Medeltida liv finns en hörna dedikerad till de första lödöseborna som levde här på 1000-talet. I montern kan du kika närmare på till exempel fragment av en spännbuckla, en spelbricka med ett gripdjur, kammar och mycket mer.

Lödöse omnämns även i Njals saga, i berättelsen om vikingen Kol som ska ha besökt staden någon gång på 900-talet. Så här lyder berättelsen:

Sagan om Kol (normaliserad text av museipedagog Marie Schmidt)

Det var en man som hette Kol. Han var en väldig viking. Hans pappa hette Åsmund Äskesida från Småland. Han hade legat i Göta älv med fem skepp och mycket folk. Därifrån for han till Norge och överföll där en man som hette Hallvard sote. Han låg på övervåningen i huset. Därifrån försvarade han sig tappert, tills de tände eld på huset. Då gav han upp. De dödade honom, stal alla hans saker och åkte därefter till Lödöse.

Kungen Håkon jarl hörde talas om detta och lät döma Kol fredlös satte ett pris på hans huvud. Kungen önskade att en modig viking skulle döda Kol.
  
En viking vid namn Tråen Sigfusson tog då till orda och sa:  ”Jag vill erbjuda mig att söka upp vikingen."
"Det var bra sade kungen" "och jag skall utrusta dig väl inför färden."
 Erik, kungens son, tog då till orda: ”Detta blir en väl farlig resa, ty den vikingen är hård och svår att tas med. Du kommer behöva många goda skepp och tappra män."
”Inte är jag rädd” sade Tråen.”jag åker ändå”

Kungen gav honom fem skepp, alla väl bemannade.

När de var klara att ge sig av, gav Erik dem en vägvisare. De seglade längs land söder ut. Kungen hade sagt att de fick röva vad de ville av befolkningen i hans land.  

De styrde öster ut till Lödöse. Där fick de veta att Kol seglat till Danmark, så de seglade söderut. När de nått till Helsingborg, träffade de på några män i en båt. Männen berättade för dem att Kol låg i närheten och planerade att stanna där ett tag.

En dag, när det var fint väder, såg Kol några skepp nalkas. Han hade drömt på natten kungens män skulle komma ikapp honom och blev genast rädd att det var de som kom.  Han sa till alla sina män at fatta sina vapen.

Så de gjorde sig redo till strid och slaget började.
Länge kämpade de och ännu var segern oavgjord. Då sprang Kol upp på Tråens skepp, högg sig fram och dödade många. Han bar en gyllene hjälm.

Nu insåg Tråen att han inte klarade sig själv.  Han ropade på sina män att komma. Själv gick han främst och mötte Kol. Kol högg till honom och hugget tog i Tråens sköld, så att den klövs i två delar. Någon kastade då en sten på Kols hand så han tappade sitt svärd. Tråen högg honom i benet, så att det lossnade. Därpå dödade de honom. Tråen högg av hans huvud, sparade det och slängde kroppen över bord.

De tog rikt byte, styrde sedan norr ut till Trondhem och trädde inför kungen. Han tog väl emot Tråen. Tråen visade fram Kols huvud och kungen tackade honom för den bragden.

Hemslöjdskonsulenterna

Slöjd och hantverk har i princip funnits lika länge som människan och sedan vi uppfann stålet har verktygen för att bearbeta ett visst material inte förändrats särskilt mycket på tusen år. Åtminstone inte förrän maskinerna såg dagens ljus.

År 1936 gjordes vid Mästermyr på Gotland ett välbevarat fynd från vikingatiden; en kista av ek som man råkade dra upp med plogen när en myr skulle dikas ur. Ekkistan, som hade smidda gångjärn och lås, visade sig vara från 900-talet och var fylld av föremål, mestadels verktyg. I denna vikingatida verktygslåda fanns bland annat städ, hammare, tänger och nageljärn för smide samt sågar, yxor, knivar och borr för träbearbetning. Där fanns även lås och lite redskap för matlagning.

– Det är fascinerande hur lika de är dagens slöjdverktyg, trots att 1100 år passerat. Smidesverktygen, om man bortser från slitaget, skulle passera obemärkta i vilken smedja som helst och träverktygen har heller inte förändrats mycket mer än detaljer i yxhuvudets form. Det mest påtagliga är att handfilade sågar är väldigt ovanliga sedan industrialismen försett oss med prisvärda, smäckrare modeller. Även om en vikingatida modell på såg är nog effektiv, säger Tobias Havaas, hemslöjdskonsulent i Västra Götalandsregionen.

Hur kommer det sig att föremålen inte förändrats särskilt mycket sedan vikingatiden?

– Man har redan från början försökt att göra så funktionella verktyg som möjligt och sedan ändrat och förbättrat dem hela tiden. Till slut finner man en form som fungerar bra, helt enkelt ändamålsenligt utformade för att hållas i en hand och bearbeta en bit material, exempelvis trä. Och varken trä eller våra händer har förändrats nämnvärt sen vikingatiden och då står sig formen, förklarar Tobias Havaas.

Den största skillnaden är antalet och storleken på verktygen. En enkel förklaring är att järn var dyrbart förr i tiden medan vi idag har tonvis av järn att tillgå och kan kosta på oss större uppsättningar verktyg och stabilare modeller.

– Inte minst blir detta tydligt på smidesstäden som på vikingatiden var knappt knytnävsstora klossar av stål att montera på en kubbe, till dagens pjäser som kan väga över 100 kg, säger Tobias Havaas.

Slöjd & Byggnadsvård

Om du är nyfiken på att se hur en vikingagård kan ha sett ut rekommenderar Slöjd & Byggnadsvård ett besök vid Ale vikingagård. Gården ligger vid Häljered mellan Alafors och Älvängen, drygt 30 minuter norr om Göteborg, och kombineras med fördel med ett besök på närliggande Lödöse museum.

Inspirationen till Ales rekonstruerade vikingagård har hämtats från arkeologiska fynd i trakten samt från en utgrävd stormannagård på Tissö i Danmark. Byggnaden är uppförd av trä med stående plankor i väggarna och med spån på taket.

Vi kan naturligtvis inte veta exakt hur viktingatidens byggnader såg ut, men spår efter stolpar som bar upp taket och fynd av lera och träkonstruktioner som väggarna sannolikt var gjorda av, ger bra ledtrådar. På bilden nedan kan man skymta öppningen i gavelnocken där röken från eldstaden kan komma ut. Denna öppning kallas för ett vindöga vilket är ett gammalt ord för fönster (jämför med engelskans window och danska vindue).

På Ale vikingagård anordnas olika evenemang, träffar med tema historiska hantverk samt vikingamarknader. En vandringsled som presenterar vikingatiden i Aletrakten finns också vid det närbelägna Ranneberget där en av ett tjugotal fornborgar i Göta älvdalen är belägen. Under järnålder och vikingatid var det nämligen oroliga tider längs älven då detta var den viktigaste handelsvägen mellan skogarna i inlandet och rikena på andra sidan havet. Handelstransporter på Göta älv kunde ge rikedom och makt och det krävdes försvarsverk.

Studio Västsvensk Konservering

Spännena på bilden nedan hittades av arkeologer på Kulturmiljö Halland i närheten av Falkenberg. Fyndplatsen har daterats till vikingatid (770-894 e. Kr) med hjälp av 14C-datering från två gravar. På platsen finns även förromerska boplatslämningar och en härd som har daterats till 200-talet f. Kr, vilket tyder på att där bott människor under lång tid.

Spännena (alternativt är det ett och samma spänne uppdelat i två fragment, även om en tydlig passning inte hittats) är ett så kallat likarmat spänne, alltså ett dräktspänne, med djurornamentik. Enligt arkeologerna är det mycket snarlikt ett spänne från Birka.

Materialet på fragmenten från Halland består av en kopparlegering (brons) och dekoren är gjuten, eventuellt finns det spår av vitmetall på ytan (tenn eller silver) och spännena har nu konserverats hos SVK.

– Konserveringen innefattar röntgendokumentation och därefter rengöring under mikroskop, förklarar Jennie Karlsson, konservator på SVK. Det är viktigt att gå försiktigt fram och vara lätt på handen eftersom materialet är nedbrutet, skört och bitvis pulverartat. Man vill bevara alla eventuella spår av exempelvis ytmetall och inte repa eller skada ytorna på något sätt. Därefter utsätts fynden för en fuktkammare för att kontrollera om det finns tendenser till aktiv korrosion, vilket det inte gjorde i det här fallet. Sista steget är dehydrering i etanol och därefter ytskyddsbehandling med lack och ibland även mikrokristallint vax. Detta görs både för att framhäva dekor och för att stabilisera ytan för framtida förvaring och hantering.

SVT sände under 2023/2024 sin största historiesatsning någonsin, Historien om Sverige. I tio avsnitt fick tittarna följa med på en resa från de första jägarna och samlarna och in i vår tid. I Västra Götalandsregionen finns många spår från de människor som levt och verkat här genom årtusendena och flera av föremålen och platserna kan du själv besöka.