År 1660-1721. Under andra hälften av 1600-talet är landet Sverige större än någonsin, samtidigt som det råder svält och häxjakter. Stormaktstiden kommer dock till ett abrupt slut i november 1718. Kung Karl XII marscherar med sin armé genom Dalsland, blir skjuten i Norge – kanske med en uniformsknapp som kula, om man ska tro en soldat från Sjuhärad. Kungens lik förs via Tanum till Stockholm och i havet vakar håkäringen över alltihop, ända fram till våra dagar.
Ge dig ut på en historisk vandring över Kroppefjällsplatån i Dalsland. Det här var en av de gamla vägarna som ledde till Norge och det var denna led Karl XII och hans armé valde på vägen mot Fredriksten i anfallet 1718, där kungen också mötte sitt slut.
Leden sträcker sig 15 kilometer och är en av Dalslands populäraste, med mycket omväxlande natur.
År 1718 får stormakten sitt slut då kung Karl XII (efter marschen genom Dalsland, se ovan) blir skjuten vid Fredrikstens fästning i Norge. Med sig i anfallet hade han en soldat från Öxnevalla i Västergötland, Mårten Nordenstierna, som blev vittne till tragedin.
Mårten satt i en skyttegrav alldeles i närheten och ska ha sett kulan passera genom kungens skalle och sedan studsa mot en sten i närheten. Han ska därefter ha plockat upp kulan och till sin förvåning upptäckt att det var en omgjord knapp från den svenska arméns uniformer.
Hade kungen blivit skjuten av sina egna? Därom tvista de lärde, men den misstänkta knappen finns i alla fall att beskåda på Hallands Kulturhistoriska Museum.
Kan det ha varit denna knapp som dödade Karl XII? Fotograf: Hallands kulturhistoriska museum
Efter det att Karl XII blivit skjuten (kanske med uniformsknapp, se ovan) i Norge påbörjades hans likfärd hem till Stockholm. På vägen stannade processionen till i Tanum där de fick bo en natt på Tanums prästgård.
Den aktuella prästgården revs 1722, bara fyra år efter likfärdens besök, och en ny prästgård uppfördes på samma plats. Idag huserar Tanums hembygdsförening på gården - ett utflyktstips i Vitlycke museums närområde.
Bearbetad Geometrisk avmätning över Prästgården i Tanums ägor från 1698. De gråa områdena är åkrar, vilka finns runt Prästgården och torpställena. De gula områdena är ängsmark. Runt Prästgården är två inhägnade betesmarker. Oklart hur höjderna brukades då de är på inägan men inte inhägnade för att freda omkringliggande marker från bete under växtåret. Bakgrundskarta © Lantmäteriet.
Sverige har genomgått stora förändringar sedan stormaktstiden, men nere i havsdjupen finns en tyst iakttagare som bevittnat allt sedan dess; håkäringen, en lugn och långsam haj som föredrar kallt vatten och kan leva i över 400 år. En håkäring som föddes under stormaktstiden skulle därför mycket väl kunna leva än idag.
– Kanske har den lagt märke till hur människan förändrat och påverkat haven med fiske, sjöfart, buller och nedskräpning. Kanske kan vi också låta håkäringen upptäcka att vi kan göra positiva förändringar med ett hav som åter sjuder av liv? säger Lotta Backman, pedagog på Göteborgs naturhistoriska museum.
Om du besöker museet kan du säga hej till håkäringen i Fiskkorridoren.
Håkäringen i Fiskkorridoren på Göteborgs naturhistoriska museum. Fotograf: Lotta Backman
Nu ska vi titta närmare på vad våra konservatorer har fått in för uppdrag från den aktuella epoken.
Denna intressanta sexkantiga dopskål i tenn har metallkonservator Lina Hedberg arbetat med en tid. Dopskålen tillhör Habo pastorat och är tillverkad 1719, enligt stämpel och gravyr. I botten på skålen finns ett par mästarstämplar och en stadsstämpel. Alla de sex sidorna är graverade med sirlig skrift.
Den sexkantiga dopskålen. Foto: Gabriella Kalmar
– Jag har inte sett någon liknande skål tidigare, det förekommer bibelverser på dopskålar, men inte så mycket text som på just denna, säger Lina Hedberg.
Texten handlar om hur dopet lyfter människan från att vara hedning och in i Guds gemenskap och hur det hjälper henne i livet och döden. Såväl kyrkans namn som namnet på den som skänkt skålen finns med.
Här är ett exempel på ett textstycke:
Ty Watnet är en salig flod,
Af ord och anda saftig,
En färglad flod med
Christi Blod, mot
Nöd och döden Kraftig
Till höger kan du se den del av texten som citeras. Foto: Lina Hedberg
Skålen hade en del sprickor i lödfogarna och hade blivit lite deformerad. Här och var fanns också lite korrosion och några äldre lagningar dolde delar av gravyren. Lina har försiktigt rengjort skålen och tagit bort korrosion. Hon har också lagat sprickor och slutligen putsat skålen.
Exempel på före och efter konservering på samma område. Foto: Lina Hedberg
Skålen har dock inte gått att få helt tät på grund av den sexkantiga formen och det stora antalet sprickor. För att kunna fortsätta använda skålen som dopskål i kyrkan, finns en plan på att tillverka en insatsskål i glas eller liknande, för att på så sätt undvika att den utsätts för vatten som tränger in i sprickorna och stannar kvar där.
Gravyr på skålens botten. Foto: Lina Hedberg
Lerums nuvarande kyrka uppfördes 1681 med ett gravkor i öster från 1671. På platsen den står på har det funnits en kyrka sedan tidig medeltid.
I kyrkan finns en predikstol från cirka år 1750, ursprungligen målad av Maria Ross. Där finns även en äldre korbänk från 1703, den så kallade Aspenäsbänken. Takmålningarna i långhuset gjordes 1750 av Christian Drab och utgör hans enda kända kyrkomålning.
Takmålningar över koret i Lerums kyrka. Fotograf: Kajsa Nyström Rudling
Vid tillbyggnaden med det nya tvärskeppet fick Reinhold Callmander år 1900 uppdraget att dekorera detta i samma stil som den befintliga äldre takmålningen.
Efter skador i takets puts ommålades alla tak i modernare stil. Man önskade återställa målningarna redan vid renoveringen 1947, men de var så skadade att man lät bli. Idag kan man endast beskåda Drabs arbete över koret, i en skildring av Det nya Jerusalem.
Konservator i arbete. Fotograf: Lotta Müller Wahlgren
SVK har under hösten 2023 arbetat med kyrkans takmålningar som var nedbrutna med flagnande färg. Nu åtgärdas bland annat predikstol, altaruppsats och läktarbröstning.
Konservatorerna arbetar med målningarna i Lerums kyrka. Fotograf: Kajsa Nyström Rudling
1600-talet och det tidiga 1700-talet är en tid som starkt präglas av livets förgänglighet i människors vardag. Farsoter och död, häxprocesser, ekonomisk tillbakagång och de ständiga krigen gör livet kort och svårt för många. Idag syns spår efter denna dramatiska tid i våra kyrkor, bland annat genom överdådiga predikstolar dekorerade med guld och änglar, men också timglas och dödskallar. Timglaset fanns för att mäta predikans längd, men den symboliserar även tidens gång och livets förgänglighet. Andra symboler är ett utbrunnet ljus, en döskalle eller några benknotor.
Tidstypiskt takmåleri från den aktuella tidsepoken. Fotograf: Ola Eriksson
Västsveriges bemålade takvalv är unika i sitt slag. När kyrkorna rustades upp i slutet av 1600-talet och under 1700-talet, byggdes trävalv över kyrkorummen, som gav fantastiska ytor vilka kunde prydas med oljemålningar.
Takvalven kallades himlingar och det var precis vad de var. De pryddes oftast med moln och änglar, men även med bibliska historier och ofta även ett helvete som kontrast till saligheten. Det sägs att de konstnärer som målade taken ibland valde att porträttera av lokala bybor, både bland änglar och djävular.
På bilden nedan syns en förgylld dödskalle. Den är en del av ett epitafium över Clas Ekblad och hänger i Sunnersbergs kyrka utanför Lidköping. Ur Kringla: På sydväggen, närmast koret, hänger ett stort, krederat och förgyllt, rikt skulpterat epitafium över Clas Ekblad, död 1737. Under detta hänger ett rektangulärt porträtt i olja av Clas Ekblad.
Epitafium över Clas Ekblad i Sunnersbergs kyrka. Fotograf: Sara Roland
Och här nedan syns en annan dödskalle, huggen i sten. Den är en del av en gravhäll och hänger på väggen i Sunnersbergs kyrka.
Gravhäll i Sunnersbergs kyrka. Fotograf: Sara Roland
Under 1600-talet lider den svenska befolkningen av svält och en fruktansvärd häxjakt inleds för att döda de man tror ligger bakom eländet. De flesta offren för häxjakten är kvinnor, som pöbeln tror förvrider sinnen och sprider sjukdom och olycka med hjälp av trolldom. I vår digitala utställning Trollbunden hittar du följande berättelser på temat:
Det bohuslänska Blåkulla, ön Brattön, ligger i Solberga socken i den södra delen av Hakefjorden, nära öarna Lövön och Älgön. Häxor samlas enligt gammal lokal folktro på öns 131 meter höga punkt. Något som har gett ytterligare liv till häxhistorien är ovanliga naturfenomen.
1945 lämnade en kvinna vid namn Alma Larsson över en handskriven bok till Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförening. Det var inte vilken bok som helst, utan en så kallad svartkonstbok. Ingen vet hur Alma fick tag i boken, vars ägare Jonas Tjäder, aldrig identifierades.
Ända in i mitten av 1900-talet kunde folk runt om i Västra Götaland berätta om den kloka gumman vid namn Göta-Lena. Hennes klokskap kring folklig medicin, trolldom och spåkonst var vida känt. Det finns sägner om hennes medicinska bravader men också om den trolldom hon utsatte folk för som betett sig illa.
SVT sände under 2023/2024 sin största historiesatsning någonsin, Historien om Sverige. I tio avsnitt fick tittarna följa med på en resa från de första jägarna och samlarna och in i vår tid. I Västra Götalandsregionen finns många spår från de människor som levt och verkat här genom årtusendena och flera av föremålen och platserna kan du själv besöka.
