År 1560-1660. Efter reformationen växer Sverige till att bli en stormakt. Söder om Vänern växer Vänersborgs föregångare Brätte fram. Finnar flyttar in i Sveriges inland och befolkar skogarna vid gränsen mot Norge samtidigt som reformationen länsar Lödöse på allt av katolskt värde och stänger ned klostret i Forsvik. Detta lägger grunden för järnets tid på bruket samtidigt som även mässing får ett uppsving i Sverige.
Vid Vänerns sydligaste vik, nuvarande sjön Vassbotten, växte det under 1500-talet fram en marknadsplats. Platsen hade förvisso redan under lång tid varit mötesplats på en viktig kommunikationsled och nu, när den svenska exporthandeln med stångjärn och skogsprodukter ökade, växte en fast bebyggelse fram som fick namnet Brätte. Runt 1585 fick platsen även stadsprivilegier.
Karta över Brätte.
Grunden för Brättes existens låg i de lönsamma varutransporterna, men här fanns också ett stort antal hantverkare och handelsmän. Vid de långa bryggorna i Vassbottenviken trängdes skutorna med dignande laster. När staden var som störst hade man omkring 400 invånare.
Det var emellertid svårt att försvara Brätte mot fiendens härjningar och man hade dessutom problem att klara handelskonkurrens från grannstäderna. För att ge staden möjlighet att överleva beslöts att den skulle flyttas till det närbelägna Huvudnäs – en öppen plats på tre sidor kringfluten av vatten. Här skulle staden kunna försvaras mot fiender samtidigt som den fick stora ytor för tillväxt.
År 1644 flyttade brätteborna således sina byggnader till Huvudnäs där de byggde sin nya stad – Vänersborg. År 1943 gjordes en arkeologisk utgrävning av Brätte, där man hittade mängde av lergods och glas vilket skämtsamt gav Brätte smeknamnet Västergötlands Pompeji.
Fynd av glas, keramik och mynt från Brätte. Fotograf: Vänersborgs museum
Mycket av materialen som man hittat vid Brätte finns i samlingarna på Vänersborgs museum. I Digitalt museum kan du botanisera runt bland föremålen.
Brätte bär såklart också på många historier. I filmen nedan berättar museichef Peter Johansson om Brätte, några arkeologiska fynd och om Karin Clausdotter som levde där på 1600-talet. Det är en dramatisk berättelse, om att det hittats ett dött barn i vassen, hur Karin anklagas för mord och om hur hon sedan lyckas ta sig ut ur Rådhusets källare och fly…
Och så avslutar vi med en liten tease: I början av 2025 kommer Vänersborgs museum att inviga en helt ny utställning om Brätte, denna försvunna västsvenska 1600-talsstad.
– Brätte var en viktig länk i den växande svenska stormaktens järnexport under 1500- och 1600-talen. Vi vill visa stadens miljöer och människor med fascinerande livshistorier, illustrerat av rika arkeologiska fynd och nya forskarrön. Vi kommer också att erbjuda skolprogram, föredrag och fältvisningar, säger Peter Johansson, chef för Vänersborgs museum.
Vid den här tiden flyttar många skogsfinnar från Savolax i Finland till Sverige för att bryta ny mark, främst genom svedjebruk, och befolkar således de svenska skogarna. Man kan fundera över om de någonsin saknade naturen i sina forna hemtrakter...? I Finland finns nämligen flera djur som inte finns i Sverige.
Ett av dessa är flygekorren, den har en östlig utbredning och finns från Finland i väster hela vägen till den ryska ostkusten. Flygekorren har flyghud mellan fram och baktassarna som gör att den kan glidflyga från träd till träd. Idag hotas flygekorren av förändringar i skogsbruket och av att landskapet genomkorsas av vägar som hindrar flygekorren att röra sig fritt. På finska heter flygekorre liito-orava.
Om du besöker Göteborgs naturhistoriska museum kan du spana in en flygekorre i Däggdjurssalen. Salen är tillfälligt stängd för arbete med belysning, men öppnar igen lagom till sportlovet den 10 februari.
Flygekorrar i Däggdjurssalen på Göteborgs naturhistoriska museum. Fotograf: Lotta Backman
På gården Forsvik sågades brädor till klosterbygget i Vadstena, men i och med reformationen och klostrets upplösande kom Forsvik att tillhöra Kronan. Då användes trä som sågats i Forsvik istället till slottet i Vadstena som Gustav Vasa börjat bygga.
Efter några svåra år i slutet på 1500-talet byggdes verksamheter upp igen och vid 1600-talets slut inleddes den så kallade järnbrukstiden. Bruksherren Anton von Boij får kungligt privilegium för att anlägga ett stångjärnsverk med två hamrar och fyra härdar i Forsvik.
I von Boijs järnbruksimperium, med säte i Tiveden, ingår totalt över ett dussintal masugnar och hamrar. Sverige dominerar exportmarknaden för järn och i Forsvik produceras stångjärn som sjövägen fraktas för omlastning och vidare transport till Mariestad och Göteborg.
Glödgat järn vid eldstad. Fotograf: Tobias Havaas
Stångjärnsepoken sträcker sig fram till 1850-talet då dess betydelse i Sverige kraftigt minskar och många järnbruk står inför nedläggningshot. År 1720 övertas Forsvik av Sebastian Tham och förblir i den Tahmska släkten fram till 1840. Under hela järnbrukstiden är lantbruket, kvarnen och sågen binäringar.
Vill du lära dig mer om Forsviks bruk? Nu finns en nylanserad sida där vi samlat information om brukets olika samlingar och där du själv kan söka dig vidare bland böcker och bruksföremål.
Under Gustav Vasas reformation rensades Lödöse på silver, kors, kalkar och annat värdefullt och katolskt. Dels för att fylla kungens skattkistor och bekosta alla de nyanställda legoknektarna, dels för att underminera den katolska kyrkans makt och roll i svenskarnas liv.
– Gustav Vasa ses inte som en välvillig landsfader här i Lödöse, efter att ha länsat klostret och kyrkorna här i trakten, berättar Marie Schmidt, museipedagog på Lödöse museum.
Skiss över hur dominikanerklostret i Lödöse kan ha sett ut.
I Carl af Ugglas stora opus ”Lödöse – historia och arkeologi” kan man läsa att kungens soldater ”bröt guld och silver av helgedomarne i Lödöse” och ”… en notis i Gusaf Vasas fogdekvittenser (Kammararkivet), synbarligen från år 1529, ger emellertid en antydan om, att det (klostret) åtminstone ägt ett och annat av värde, i och med att bland det indragna ”sylff (som)kom frå ga(m)bla lödesa clost upptages 1 Monstrans, 3 kalkar och nogra anat brutit sylff aff helgedoma kaar och 1 kors, wegh tillhop xvij löd(ige) m(arke)r.”
– Alltså tycks Vasas fogdar stulit en monstrans, det vill säga ett vackert kärl som man förvarade invigd hostia (oblater) i, samt ett kors och tre kalkar som tillsammans vägde 17 lödiga marker, säger Marie Schmidt.
I utställningen Medeltida liv på Lödöse museum kan du se några bevarade fragment av ett relikvarium, tillverkat av bland annat ett strutsägg. 1529 beslagtogs relikvariet av kungens knektar, som slog sönder det och kastade äggskalet i absiden. Där återfanns resterna av det i samband med Carl af Ugglas arkeologiska undersökning av klostret åren 1916-1920. Fragmenten av ägget är således ett av få objekt som vittnar om plundringen av kyrkor i samband med reformationen i Lödöse.
Från vänster; fragment av strutsägg i monter på Lödöse museum. Mitten; såhär kan föremålet ha sett ut från början. Höger; dominikanermunkar.
Från Skogaby kapell i Laholm har SVK fått in två par mässingsljusstakar, det ena paret mäter 75 cm och det andra 64,5 cm. Enligt hörsägen ska de vara tillverkade i Italien.
– De ser ut att vara tillverkade i barockstil med ganska svulstiga voluter, speciellt om det då är italiensk barock. Samtidigt kan man se små gjutningsfel som antyder att de mycket väl kan vara från 1600-talet, säger Carl Brädde, en av metallkonservatorerna som arbetat med föremålen.
Fram till 1500-talet var all mässing i Sverige importerad, många tidigare mässingsarbeten kommer därför till exempel från Tyskland. Under 1500- och 1600-talet kom en inhemsk produktion igång vilket ökade användningen av materialet. Det första mässingsbruket grundades i Vattholma 1571 och det idag kända Skultuna grundades i sin tur 1607 efter kungligt påbud. Hos allmänheten, utanför kyrkan och högreståndsmiljöer, blev mässing vanligt först långt in på 1800-talet.
På ljusstakarna som SVK har fått in har stearin runnit ut och reagerat med metallytan. På svåråtkomliga ställen fanns spår av putsmedelsrester och vissa delar av ljusstakarna satt löst, var mycket nedbrutna eller saknades helt och i metallen fanns sprickor.
I arbete med ljusstakarna har de plockats isär, sprickor stabiliserats och nya delar lötts på. Fotograf: SVK
Under konserveringen har ljusstakarna plockats isär och rengjorts från stearin. Rester av putsmedel har petats bort med hjälp en spetsig trästicka efter att ha mjukats upp med vatten. Fyra av ljusstakarnas mässingsblad gick inte att rädda och konservatorerna har därför tillverkat fyra nya i mässingsplåt, vilka sedan lötts fast med hårdlod. Huruvida konservatorer tillverkar nya delar i sina uppdrag beror helt på kontexten och i vilket sammanhang föremålen sedan ska användas.
– Dessa ljusstakar hör hemma i en kyrka, de är tänkta som altarljusstakar där de större kanske ska stå på golvet bredvid altaret, och är därför inte bara kulturhistoriska föremål utan också att betrakta som liturgiska bruksföremål. I ett sådant sammanhang är det vanligare att man gör denna typ av kompletteringar, jämfört med i till exempel museala sammanhang där det tvärtom är mycket ovanligt, förklarar Carl Brädde.
Målet är att ljusstakarna nu, på ett säkert sätt, ska kunna användas som brukligt i kyrkans verksamhet.
Till vänster ser du ett par av de färdigkonserverade ljusstakarna. Till höger Lina Hedberg, en av de metallkonservatorer som arbetat med föremålen. Fotograf: SVK
Under stormaktstiden fortsatte Sveriges statsapparat att utvecklas och ett steg i detta var att landet började karteras för att reda ut fastighetsgränser, vägsträckningar och kontrollera hur mycket bönderna producerade på sina hemman. Flera av städerna i Västra Götalandsregionen grundades under denna tid.
Åmål fick sina stadsprivilegier 1643 och karterades 1696 av Bo Kempensköld. Till vänster på kartan nedan syns Åmåls stad med tomter, kyrka och annat inom staketet. Till höger är stadens övriga marker som åker, äng och utmark. I nederkanten är en lantmätare målad i sitt arbete med att kartera staden med matematiska metoder. Till sin hjälp har han en lärling som håller i en mätkedja. Mycket av kartans fokus upptas dock av den blomma som troligtvis är en norrpil. På båda sidor om denna flyger två keruber med varsin skalstock. De historiska kartorna är mycket viktiga för att förstå landskapets och bebyggelsens utveckling.
Åmåls stadskärna. Kartan (O210-1:1) går att se i original i Lantmäteriets tjänst historiska kartor. Fotograf: Lantmäteriet
Fotograf: Valentin Hermann
Vädret betyder mycket för oss i Sverige. För att bryta isen i ett samtal är det vanligt att idag börja prata om vädret. Vädret berör alla och de flesta har något att säga om det, det tar inte lång tid men det räcker för att vi ska vara artiga och sociala och det är som ett kitt emellan oss. Detta är en del av vårt immateriella kulturarv. Bondepraktikan gavs ut första gången i Sachsen, dagens Tyskland, år 1508. Den första svenska utgåvan kom 1662, som en folkbok att använda i vägledning inom jordbruket. SMHI:s råd är att se de flesta väderspådomarna som kuriosa men flera av dem kan ha vetenskaplig bakgrund.
Här kommer tips på två utflyktstips från den aktuella tidsepoken i Västra Götalandsregionen:
Det sagolika kalkstensslottet vid Vänern har medeltida ursprung och nämns första gången i skrift 1294 av skarabiskopen Brynolf Algotsson. Det slott vi ser idag har fått det mesta av sin prägel under den tid då det ägdes av greve Magnus Gabriel De la Gardie på 1600-talet.
En byggnad med anor från 1300-talet och som år 1583 köptes loss från kronan för bara arton och en halv daler. Har tillhört flera adliga släkter, bland annat Per Brahe. Fasadens utseende idag har hämtat inspiration från engelsk arkitektur.
SVT sände under 2023/2024 sin största historiesatsning någonsin, Historien om Sverige. I tio avsnitt fick tittarna följa med på en resa från de första jägarna och samlarna och in i vår tid. I Västra Götalandsregionen finns många spår från de människor som levt och verkat här genom årtusendena och flera av föremålen och platserna kan du själv besöka.
