Dag 2: 15 april 2015 - Sarria 420 m.ö.h.) – Portomarín, 23 km (550 m.ö.h.)
"Jag stålsatte mig och bestämde mig för att titta ner på vägen och bara trampa på – ett steg i taget, uppför, uppför. Det kändes som att den branta backen aldrig skulle ta slut men så äntligen nådde vi toppen och landskapet öppnade upp sig med ängar, åkrar, stenhus och gamla gårdar. Man såg miltals bort till horisonten med vackra gröna kullar."
Nästa dag tog vi en taxi de 11,7 milen till Sarria där vi skulle börja vandringen tillbaka till Santiago. Det gick ingen buss som vi trott. Chauffören släppte av oss vid en kyrka nära ett pilgrimscenter där man kunde köpa pilgrimspass men det brydde vi oss inte om då vi inte visste om vi skulle orka gå hela vägen. För att få pilgrimsdiplomet ”Compostelat” i Santiago måste man ha stämplar från Caminon som bevisar att man har gått minst 10 mil eller cyklat 20 mil.
Symbolisk sten
Jag plockade med mig en liten sten utanför Sarria som jag bar med under hela vandringen. En del pilgrimer tar med sig en sten och lägger symboliskt problemen ifrån sig under vandringen eller framme vid katedralens vägg i Santiago.
Caminon visade sig vara en vacker vandringsled som ledde rakt ut i en ekskog utanför Sarria, uppför en brant backe på flera kilometer! Då jag visste att jag hade 11,7 mil att vandra framför mig blev jag alldeles matt och visste inte om det berodde på kroppen eller om det var oro. Jag stålsatte mig och bestämde mig för att titta ner på vägen och bara trampa på – ett steg i taget, uppför, uppför. Det kändes som att den branta backen aldrig skulle ta slut men så äntligen nådde vi toppen och landskapet öppnade upp sig med ängar, åkrar, stenhus och gamla gårdar. Man såg miltals bort till horisonten med vackra gröna kullar.
Efter några kilometer kom vi till det första härbärget för pilgrimer ”albergue”. Där var det en avslappnad stämning och mysigt. Vi beställde sallad, baguette och färskpressad apelsinjuice. Det började regna och regnkläderna kom på.
Som den svenska landsbygden för 100 år sedan
Med nya krafter gick vi vidare i ett sagolikt paradislandskap. Som att kliva rätt in i den medeltida landsbygden. Vi gick genom gårdar med små odlingstäppor, någon enstaka gumma eller gubbe som i sig var fantastiska att se, påtade i jorden. Det kändes som på den svenska landsbygden för 50-100 år sedan.
Man känner och ser hur gammal vägen är, och känner sig delaktig med alla miljontals pilgrimer som gått här sedan medeltiden.
På de flesta gårdar finns det hönor och tuppar som går lösa eller har stora inhägnade hagar med gräs. Får, getter, kor, hästar, hönor, hundar och katter fanns också överallt. I en av byarna vi gick igenom hade det funnits ett munk och nunnekloster från 900-talet och kyrkan låg kvar. Det stod en gammal man på vägen och visade in oss i den.
När vi nästan var framme missade vi en gul pil och gick några extra kilometer på haltande ben och ömma fötter. Skorna tog vi av oss och gick befriande barfota. Det var en rivstart att börja med 27 km. när man bara gått 15 km. som längst innan. Portomarin där vi skulle övernatta låg vid en stor flod och var en fin by från 1200-talet.