”Och tale nu Herren Gud själf genom minnesstenen till vår församling och alla dem, som färdas vägen här förbi. Påminne oss stenen att tänka på vår egen förestående bortgång och sörja för vårt eviga väl. Herre Gud! Lär oss att räkna våra dagar, att vi må få ett vist hjärta. Amen.”
Med de orden avslutar kyrkoherde P. J. Hernqvist sitt tal den 3 september 1916 då en minnessten reses på Forsviks kolerakyrkogård. I talet uppmanar han de närvarande att tänka på sin egen dödlighet och uppehåller sig länge och väl vid människans dragning till synd och att hon får så vad hon skördat. Hårda ord, kan man tycka, med tanke på vad som utspelade sig i det lilla samhället 50 år tidigare.
År 1866, härjade koleran i Forsvik. Under fem tidiga höstveckor avled 35 människor och alla som levde i samhället påverkades. Alla hade en släkting, vän eller arbetskamrat som drabbades. Vid den här tiden fanns ingen kyrka i Forsvik och döda begravdes vanligen på kyrkogården i Undenäs, en mil bort. Under epidemins framfart blev resan dit och tillbaka dock alltför lång och den 8 september, när koleran härjat i två veckor, invigdes därför en särskild kolerakyrkogård nära samhället.
Den förste som begravdes där var lille Frans Oskar, ett och ett halvt år gammal. En knapp vecka senare sänktes även hans pappa, arbetaren Karl Johan Johansson, ner i marken på samma plats.
När man tänker på den rädsla, sorg och förtvivlan människor i Forsvik måste ha känt den där hösten och lång tid därefter och hur obegriplig sjukdomen måste ha verkat kan man kanske förstå att det framstod som en Guds straffdom.
Av de cirka 300 personer som bodde i Forsvik insjuknade en tredjedel och tio procent av samhällets befolkning dog av sjukdomen. En minnestecknare skriver:
"Det tycktes om själva solen hade mistat sitt sken. Vinden hade upphört att blåsa och allt var tyst och stilla. Fåglarna i skogen gömde sig och hela naturen klädde sig liksom i sorg för att bevittna en stor begravning".