Benhus, bårhus och likbodar

Förutom de äldsta gravvårdarna utgör likbodar och bårhus några av de få fysiska spåren som finns efter begravningsseder i äldre tid. Genom att ha en någorlunda uppfattning om hur begravningssederna förändrats över tid, kan vi också tyda och förstå förändringarna av denna kategori byggnader. Naturligtvis har jordfästningarna skett på olika sätt beroende på var, när och vem den döde var.

Skillnader mellan klass och tro

Skillnaderna var, och är fortfarande, stora mellan olika platser i landet, mellan sociala klasser och trosuppfattningar. Som när det gäller de flesta förändringar av seder och bruk så startade förändringarna vad gäller begravningstraditioner troligen i urbana miljöer och i de högre sociala klasserna för att sedan spridas ut på landsbygden och ner genom befolkningslagren.

För att få en generell bild av hur ceremonin kring jordfästningar förändrats, ges här en kortfattad sammanfattning som dels bygger på historiska översikter i kyrkogårdsinventeringar dels på Emilie Karlsmos bok Rum för avsked. 

Kristendomen kommer med nya seder

Kristendomen har skapat förutsättningar och riktlinjer för begravningsskicket i Sverige i minst 1000 år, i vissa fall tidigare. När det dåtida Sverige mer allmänt kristnades på 1000-1100-talet övergick man helt till jordbegravningar. Ur katolska kyrkans perspektiv skulle alla begravas i vigd jord på en för ändamålet avgränsad kyrkogård.

Under tidig medeltid blev alla begravna på kyrkogården oavsett social samhällsställning. Detta förändrades efterhand. Från crirka 1400-talet fram till cirka 1800 användes kyrkobyggnaden allmänt som begravningsplats för det översta samhällsskiktet. Redan på 1600- och 1700-talen förekom dock även att överheten begravdes ute på kyrkogården.

Håll döden på avstånd

Gravläggning inne i kyrkan blev på 1700-talet ett växande sanitärt problem och 1783 förbjöds detta, men det dröjde länge innan förbudet slog igenom överallt i landet. Hälsovård och sanitära frågor låg även bakom 1815 års beslut att begravningar inte längre borde få ske inne i städer och tätbebyggda byar. Nya begravningsplatser skulle anläggas utanför tätbebyggelsen. Främst i städerna flyttades kyrkogårdarna ut under 1800-talet. Beslutet förstärktes ytterligare genom 1874 års hälsovårdsstadga. Vidare skulle alla ha rätt att få en egen grav. Ingen skulle längre behöva läggas i en gemensam fattiggrav.

Efter 1800-talets mitt kunde den som hade råd köpa sig en särskild gravplats på kyrkogården. Detta speglar samhällets ökande individualisering som skedde i samband med industrialiseringen. Kyrkogårdarna kom på så vis att delas in i dels ett område med köpta gravar, familjegravar, dels ett större allmänt område med gravar för dem som inte hade råd att köpa sin grav, kallade linjegravar. Detta kännetecknade kyrkogårdarna till långt in på 1900-talet.

Från predikan till gudstjänst

Till och med 1800-talet ägde de flesta begravningsakter rum på kyrkogården före söndagens högmässa. Fram till jordfästningen fanns den döde oftast hemma och transporterades till kyrkan i procession. Väl framme vid kyrkan tog prästen och klockaren emot begravningsföljet vid kyrkogårdsporten och därefter följde klockringningen inför högmässan. Kistan nedsänktes i graven och prästen vigde den döde till gravens ro. Några böner och psalmsång följde sedan. Efter jordfästningen vidtog högmässan inne i kyrkan.

Efter högmässan höll prästen en likpredikan från predikstolen. Predikan innehöll uppgifter om den dödes ålder, hemvist och yrke, men kunde också, om prästen fick extra betalt, innehålla en fördjupad beskrivning av den dödes alla förtjänster. 

Senare under 1800-talet blev jordfästningen en egen gudstjänst. Till en början förlades den efter söndagens gudstjänst, men senare lades den på en särskild dag oftast lördag. Ännu längre fram i tiden valdes istället en vardag på grund av att arbetstiden för kyrkvaktmästaren blev reglerad och att det då blev dyrare att vara i kyrkan på helgen.

Kapellens intåg

I slutet av 1800-talet kom allt fler begravningar att ske inne i kyrkan, eller i ett särskilt för ändamålet uppfört begravningskapell. Orsakerna till att förlägga akten inomhus är säkerligen flera, men det kalla klimatet är troligen en. Begravningen förändrades också från att ha varit en angelägenhet för hela bygden till att bli en samling för familj och vänner.

På utflyttade kyrkogårdar och även på många av de äldre kyrkogårdar som utvidgats under 1900-talet blev det vanligt att också uppföra ett begravningskapell där begravningsakten kunde ske.  Många av dessa kapell kom att uppföras från 1900-talets början och innehöll kapellrum i markplanet och bisättning i en källare. Eventuellt var det brukandet av dessa kapell som också bidrog till att kyrkan på andra håll kom att användas för begravningsakten.

Byggnader och anläggningar för förvaring

Likbod? Bisättningshus? Bårhus? Begravningskapell? Olika benämningar har använts under olika tider och kanske med lite olika innebörd i olika delar av landet, för mer eller mindre likartade funktioner.

I likboden förvarades den avlidne i väntan på begravning. Likboden är inte i första hand förknippad endast med landsbygden och det gamla agrarsamhället. Benämningen likbod har nämligen i lika hög grad förekommit i städerna inklusive i Stockholm. Likbod tycks vara en benämning som är direkt funktionsrelaterad och som inte är knuten till klimat och årstid på det sätt som bisättningshuset är. I Sverige finns bevarade likbodar från 1500-talet och senare, de äldsta finns i Småland. Däremot tycks inte likbodar ha förekommit i alla delar av Sverige under de senaste 150 åren.

Stoft i bisittningshuset

I bisättningshuset förvarades den avlidnes stoft under den tid som vinterhalvårets tjäle kunde försvåra begravning och gravsättning. Bisättningshuset är funktionellt sett en likbod. Däremot tycks bisättningshus som begrepp främst vara förknippat med det kallare klimatet i mellersta och norra Sverige.

En annan term vi stött på för samma företeelse som bisättning är vintergrav. Det verkar som om begreppet vintergrav alltid syftar på en kollektivt grävd stor kallgrav där flera kistor kunde förvaras tills tjälen gick ur jorden. Mycket ofta, men inte alltid, byggdes en särskild byggnad över vintergraven. Vid en internetsökning på ”vintergrav” dominerar Värmland stort i träffar, men även hela Norrland och stora delar av Mellansverige finns representerat, liksom Hedmark i Norge och svenskbygderna i Finland. De många träffarna i Värmland berör enbart byggnader.

Den sista vilans väntrum

Bårhus och likbod tycks i stort sett handla om samma funktion. Snarare tycks det vara tid och rum som skiljer begreppen och byggnaderna åt. Det verkar som om begreppet bårhus framför allt tillhör 1900-talet. Benämningen bårhus användes dock i vissa svenska större städer redan i slutet av 1800-talet. I bårhus som ett modernt begrepp innefattas dock - till skillnad från likboden - även förväntningar på någon form av klimatväxling och teknisk/logistisk hantering samt att även i viss utsträckning erbjuda möjlighet till enskild andakt och utläsning. Överhuvudtaget tycks bårhus som begrepp vara en modern företeelse, förknippad med det moderna samhällets framväxt.

Katolska benhus

Benhus är egentligen förknippade med medeltiden och katolska kyrkan, men de var i bruk fortfarande på 1600-talet. Där förvarades ben som kommit fram vid grävning av nya gravar. I västgötska Falköping revs det medeltida benhuset så sent som 1899, det var sammanbyggt med kyrkan och hade med tiden fått ny funktion. Fortfarande finns något enstaka före detta benhus i behåll i Sverige. Uppgifter om att de funnits och berättelser om att ben förvarats i gamla likbodar har stötts på i Värmland, bland annat i Väse.

Kremering allt vanligare

Begravningskapell är en 1900-talsföreteelse som uppkommit i samband med att eldbegängelse, alltså kremering, blivit allt vanligare. I begravningskapellet finns inte bara klimatstyrda utrymmen för kistförvaring i väntan på begravning, här finns också rum för ett sista avsked eller en plats för hela begravningsakten.

Storleken och funktionerna i begravningskapellen kan variera från att endast bestå av ett kylutrymme och ett visningsrum till en anläggning med flera kapellrum, särskilda rum för utlämning av urnor och stora utrymmen med klimatstyrd förvaring.

Gravkor - från medeltiden och framåt

Gravkor är ett utrymme avsett för begravning av kistor. De kan byggas samman med en kyrka eller ett kapell, vara fristående eller vara belägna under marken som en källare med trappa. Formen kan vara kvadratisk, rund eller mångkantig och gravkoret var ibland försett med en påkostad inredning. Gravkor började uppföras under medeltiden men är särskilt utmärkande för samhällets överklass under 1600-talet och 1700-talet.