Åderlåtningens när, var och hur...
Åderlåtning är ett kirurgiskt ingrepp för att skapa balans mellan kroppens olika vätskor som främst användes under medeltiden.
Att vara vid sunda vätskor
De första beskrivningarna av åderlåtning kommer från Kina där det användes för att driva ut onda andar ur kroppen. Ungefär samtidigt utformade Hippokrates humoralpatologin som skulle ligga till grund för medicinsk behandling fram till slutet av 1800-talet. Den utgår från att människan består av fyra vätskor; blod, slem och gul och svart galla. För att må bra måste dessa vätskor vara i balans. Om man hamnade i obalans kunde man riskera att bli sangvinisk, flegmatisk, kolerisk eller melankolisk.
Ordspråket ”att vara vid sunda vätskor” handlar just om detta. Under medeltiden var åderlåtning en mycket utbredd företeelse i Sverige och ordinerades mot många sjukdomar.
Kyrkan styrde läkekonsten
Kyrkan hade stort inflytande på läkekonsten och det var framförallt på klostren som den medicinska kunskapen förvaltades. Även om man utövade åderlåtning på många håll i samhället, var det kyrkan som satte normerna för behandlingen. Härifrån gavs riktlinjer huruvida patienten skulle åderlåtas och vätskebalanseras eller om hon skulle få andlig helning. Alla i samhället lät åderlåta sig med jämna mellanrum, från den rikaste kungen till den fattigaste bonden. Till och med husdjuren fick åderlåtning, så sannolikt var det inte så kostsamt.
En syndernas förlåtelse
Åderlåtning kunde ordineras mot så gott som alla åkommor. Det gällde alltifrån lungsot, lepra och hjärtsvikt till förkylning, feber och till och med mot fysiska skador med blodvite. Det gick så långt att kyrkan ordinerade åderlåtning som en form av syndernas förlåtelse. Detta uppskattades inte av alla vilket ledde till att uttrycket ”kyrkan skola ej törsta efter blod” uppstod.
Åderlåtning idag
Att dra blod från utvalda delar av kroppen dominerade läkekonsten ända fram till slutet av 1800-talet. Idag har man inom västerländsk medicin återgått till att åderlåta patienter som har för tjockt blod och där det finns risk för blodproppar eller hjärtproblem. Det sker dock endast i extrema fall och med en modernare teknik, men principen är densamma. I Finland går en del äldre personer och åderlåter sig och där lär det även vara ett populärt inslag på svensexor.
Hur användes åderlåtningsjärnet?
Att åderlåta heter även att slå åder vilket säger en del om hur instrumentet användes. Man höll instrumentet i den spiralformade delen varpå man slog den skalpellvassa spetsiga änden ner i ådran. Det krävdes bra precision. Åderslagaren fick inte vara drucken och skulle befinna sig i ett välupplyst rum. Det fanns även regler för åderlåtningsinstrumenten. De skulle vara av järn och inte för långa eller tjocka eftersom såret inte fick bli för djupt. Åderlåtningsinstrumentens utseende förändrades inte på över tusen år.
Hur mycket blod åderläts?
Hur mycket blod som skulle tappas berodde på patientens ålder, storlek, hälsa och sjukdom. En fingervisning ges av Hildegard von Bingen – läkekonstens första kvinna – i mitten av 1100-talet. Från en stark man ska ta så mycket blod som en törstig person kan svälja i en klunk. Från en svag person så mycket blod som ryms i ett vanligt ägg.
När åderlät man?
På medeltiden var den tidsmässiga punktligheten viktig när man skulle åderlåta. Man skulle till exempel åderlåta unga personer mellan ny- och fullmåne och äldre under avtagande måne. Föreställningen om himlakropparnas inflytande på kroppen gjorde också att det ansågs farligt att åderlåta under Tvillingarnas, Lejonets, Skorpionens och Oxens tecken medan det ansågs som extra gynnsamt att åderlåta under Väduren, Vågen, Vattumannen och Skytten.
Var gjordes åderlåtningssnittet?
Även var på kroppen man valde att slå åder hade betydelse. Det var vanligast att slå åder i armarna. Man hade där tre ådror från vilka man tappade blod. Från den översta ådran slog man dels i förebyggande syfte och dels för att bota huvudvärk. Den mellersta ådran tappades för att bota hjärt- och lungsjukdomar. Den nedersta åderläts mot värk och sjukdomar i levern, njuren och mjälten.
Det fanns dock platser över hela kroppen på vilka man skulle dra blod vid olika tillfällen och vid olika åkommor, såsom under tungan, i tinningen och på pannan. Även vilken sida av kroppen man valde att slå åder på hade betydelse. Vanligtvis valde man den motsatta sidan till var själva åkomman fanns, men det förekom även att man valde den ådra som låg närmast.