Svårt vara döv och kulturintresserad

– Bio fungerar faktiskt väldigt bra. Svensk Film har ju numera krav på att alla deras filmer ska vara textade. Det är positivt. Och vi döva har ju vanan inne från engelskspråkiga filmer att läsa text. Annars är ju inte text vårt förstaspråk, säger Tobias Engström.

Han föddes döv och växte upp i Gullspång med två hörande föräldrar. Båda två fick lära sig att teckna och ta till sig en helt ny kultur när de fick en son som inte kunde höra. Under hela uppväxten var föräldrarna noga med att han skulle få träffa andra i liknande situation och ha möjlighet att umgås och leka med andra döva barn.

– Hemma i vår lilla by var jag det enda döva barnet. Därför tyckte mina föräldrar att det var viktigt att jag skulle delta i olika typer av lägerverksamhet för döva. Jag kunde ju inte vara ensam under hela sommarlovet, så jag åkte ofta iväg.

Började veckopendla till skolan

Efter förskolan började Tobias på Birgittaskolan i Örebro, en dryg timmes bilfärd bort. Han inkvarterade sig i skolans elevboende måndag till fredag, där han bodde tillsammans med fyra andra döva barn. På fredag eftermiddag bar det hem till familjen igen för att vara där över helgen.

– Det var på skolan jag hade mina kamrater. Även om det var svårt för mina föräldrar att jag inte bodde hemma, kände de att jag hade det bättre på skolan. Där jag hade kompisar även utanför skoltid. Att pendla dryga tjugo mil varje dag hade inte varit meningsfullt. Nu hade jag istället kompisar och mitt liv på skolan.

Tobias minns det som en trivsam tid. Personalen var med år efter år och personerna på boendet blev som varandras extrafamiljer.

– Vi kände oss alltid trygga och visste vad som skulle hända.

Teckenspråket blir godkänt

Det faktum att teckenspråket blev ett godkänt språk för undervisning vid den här tiden var avgörande för att det skulle blir så bra, konstaterar han. Tidigare i historien var det inte tillåtet för barnen på dövskolorna att teckna. Istället skulle de lära sig att avkoda och läsa på läpparna. Barn som tecknade i skolan kunde bli hårt bestraffade.

– Jag föddes 1983 vilket var rätt i tid. Tidigare fick döva barn ingen undervisning på teckenspråk och föräldrarna fick inte gå utbildning, som min mamma och pappa fick göra. Man brukar kalla den här tiden som jag växte upp i för guldåldern.

Under Tobias uppväxt var hans föräldrar även angelägna om att han skulle ha möjlighet att ta del av kultur. Det här var när clownen Manne af Klintberg turnerade runt och hade många föreställningar runt om i Sverige.

– Mamma och pappa tog reda på var Manne skulle uppträda och så åkte vi dit. Det var alltid väldigt trevligt.

Saknar tillgängligt utbud

Idag bor Tobias i Göteborg och kan konstatera att kulturutbudet är väldigt begränsat för hans del.

– Här finns väldigt många olika teatrar och utbudet av kultur är stort. Men nästan inga föreställningar är tillgängliga för oss.

För även om exempelvis Göteborgs Stadsteater har textade föreställningar är möjligheterna att se textad teater ytterst begränsat. Tobias gör en uppskattning.

– Om vi säger att en föreställning spelas hundra gånger kanske vi kan få möjlighet att se den vid ett eller två tillfällen. Ifall man inte kan just de aktuella dagarna blir det ingenting.

Dessutom är det inte alla personer med hörselnedsättning som verkligen får ut något av en textad föreställning, menar han. I och med att teckenspråk är dövas förstaspråk och det textade språket kommer först på andra plats.

– Det betyder att kunskapen när det kommer till att läsa svensk text varierar. Det finns de som har jättesvårt att läsa svenska och då hjälper det ändå inte med text.

Likaså följer en del problem med teckenspråkstolkade teaterföreställningar, menar han. I och med att det kräver mycket förberedelser att kunna tolka på en scen. Tolkarna behöver ha koll på vad som kommer att hända i pjäsen, när och i vilket sammanhang.

– Tolken måste ju veta vad det är som sägs av vem och när. Tolkarna måste dessutom ha kunskaper i att kunna förmedla kulturupplevelsen och känslan, inte bara översätta språket.

Teater på teckenspråk

Istället önskar Tobias att fler föreställningar kunde göras på teckenspråk direkt. Crea, inom Riksteatern, turnerar med ett par tre produktioner om året. Och de görs direkt för en döv publik. Ofta befinner sig en grupp döva skådespelare på scenen och gestaltar flera olika karaktärer. Det brukar även finnas hörande skådespelare som taltolkar hela scenen, ibland kan det vara en ensam person som taltolkar hela föreställningen. Det är en ganska stor utmaning för skådespelarna att hänga med och veta när de ska prata, konstaterar Tobias,

– Det är helt fantastiskt. Att exempelvis läsa en bok blir ju inte alls en lika stark upplevelse som att se en levande och inspirerande föreställning. Du får en möjlighet att delta, koppla av och bara uppleva.
Men att få fler föreställningar av det här slaget, eller mer textad teater är trögt. Även om Västra Götalands dövas länsförbund (VGDL), där Tobias är vice ordförande, jobbar aktivt med de här frågorna.

– Det är en svår och lång process och dygnet har bara tjugofyra timmar. Många av oss arbetar med annat också. Nu försöker vi att skapa en kulturgrupp som ska rikta in sig på den här frågan och förhoppningsvis få till ett samarbete med någon aktör.

Målet är att göra all teater tillgänglig. Så att vi också kan välja. Vilken pjäs vill jag se? Och låta det styra istället för att försöka anpassa sig efter de två dagar, som de spelar en textad föreställning. Jag vill bestämma själv när jag vill gå på kultur.

Tydlig information

I dagsläget tar det mycket tid och energi att ha koll på vilka tillgängliga förställningar som finns.

– Helt ärligt så är jag inte så himla mycket för teater längre. Det finns så mycket tillgänglighetsbegränsningar. Dessutom blir det mycket letande efter information om en föreställning ges på teckenspråk eller på annat sätt som är tillgängligt för oss.

Han efterlyser därför mer och tydligare information från de olika kulturinstitutionernas sida. På så sätt skulle det antagligen bli större uppslutning också, menar han.

– Man kan förstå att de är rädda för att ordna tillgängliga föreställningar, om det inte kommer folk och det blir väldigt kostsamt för deras del. Men om det blir dålig uppslutning beror det sällan på att vi inte vill komma, utan på att vi inte har fått informationen.

Egen tolk

De flesta muséer har utvecklats och förbättrat sig när det kommer till tillgängligheten, tycker han. Dock krävs nästan alltid att han själv bokar tolk, eftersom kompetensen ofta saknas hos museernas guider.

– Återigen kräver det mer planering och koll för den som är döv. Jag vet dock att Röhsska museet har haft ett projekt med syfte att göra museet mer tillgängligt, jag hoppas att det blir permanent och att det rullar på.

Han lyfter fram Göteborgs kulturkalas. En aktör som visserligen har tolk på några av sina programpunkter, men återigen endast på några få utvalda. Det innebär att utbudet blir ytterst begränsat. Samma sak var det på Frihamnsdagarna.

– Förra året hade VGDL ordnat så att jag hade tolkar som gick med mig hela tiden, men då måste döva ordna med det själv. Och det är inte alltid självklart att det går att lösa.

Ideella krafter

Ofta är det arrangören som får stå för kostnaden för tolken och om de inte har planerat in det i budgeten från början kanske pengarna saknas när det är dags för genomförandet, poängterar Tobias som konstaterar att teckenspråkstolk inte hör till vanligheterna när det kommer till vanliga tv- och radiosändningar i Sverige heller. Åtminstone inte i de reguljära tv-programmen. Oftast krävs det att du går in på nätet för att se vissa teckenspråkstolkade program.
En fråga som VGDL har drivit är att radioprogrammet Sommar i P,1 även ska finnas som teckenspråkstolkat.

– Sveriges radio säger att de inte har möjligheten att lösa det. De senaste fyra somrarna har frivilliga översatt versioner av sommarprogrammen, som döva personer har gjort. Men så kan det inte fortsätta, tycker jag, det kan inte bygga på ideella krafter

Har du något konkret tips till kulturarrangörer som vill bättre på tillgänglighet?

– Ta alltid kontakt med organisationer och intresseföreningar och be om hjälp att sprida information om tillgängliga föreställningar och liknande. Vi har ju våra egna kanaler och egna sociala medier där vi snabbt kan nå ut med information.

Text: Hanna Jedvik