Kämpar för att fler ska få plats på scenen

– Jag har alltid gillat musik. Under hela uppväxten lyssnade jag på musik och drömde alltid om att spela själv, berättar Peter Larsson.

Men väntan blir lång. Inte förrän han är åtta får han börja på kommunala musikskolan. Och där är påbudet att alla barn ska börja med blockflöjt som första instrument. Det gäller även Peter givetvis.

– När jag äntligen fick möjlighet att spela kunde jag inte förstå varför de andra barnen hade lättare för det än vad jag hade. Jag kom ingen vart. Jag tog mig förbi Lilla snigel, men sedan kunde inte mina händer följa med längre.

Slutade spela blockflöjt

Det var den medfödda funktionsnedsättningen som gjorde att Peter hade svårt att behärska blockflöjten lika bra bra som de andra barnen som deltog i musikundervisningen. Till slut gick det inte längre. Han blev tvungen att lägga blockflöjten på hyllan.

– I stället fick jag utlopp för mitt musikintresse genom att spela sönder mina föräldrars vinylskivor.

1978, när Peter var tio år kom han på att han på att teatern kanske var något för honom, när det nu inte fungerade med musiken. Han begav sig till Vår teater i Stockholm för att delta i en teaterkurs för barn, men även där stötte han på patrull.

– Eftersom jag kom dit med min rullstol visste de inte hur de skulle rollbesätta. Det slutade med att jag var tvungen att lägga även teatern på hyllan.

Teaterdrömmarna levde vidare

Livet gick vidare. Och även om Peter aldrig gjorde slag i saken och tog upp teatern igen fanns drömmarna kvar. Men det var först för ett år sedan när han hade en personlig assistent, som skulle göra audition för en musikal, som idén om teatern väcktes till liv igen.

– Han frågade mig varför inte jag ställde upp och gjorde audition. Jag tänkte efter i fem sekunder innan jag bestämde mig: självklart skulle jag också provspela.

Peter ägnade helgen åt att plugga repliker och två dagar senare framträdde han inför juryn som skulle göra sitt urval till musikalen och den stundande premiären. Uppenbarligen slår hans insats an en sträng hos jurymedlemmarna.

– De frågade mig varför jag inte hade hållit på med teater tidigare i mitt liv. Vi började diskutera rullstolen och hela den situationen. Sedan fick jag ändå inte rollen och på omvägar fick jag höra att det hade fallit på just rullstolen.

Utvecklingen står still

Han konstaterar att utvecklingen inom teatervärlden i princip har stått stilla sedan den där gången när han började med teater som barn under sent 1970-tal.

– Grejen är att de flesta inte kan se förbi rullstolen och se människan. Om jag exempelvis ska spela en advokat kan ju han lika gärna sitta i rullstol som att han inte gör det. Han kan ju ha brutit benen eller vad som helst.

Det finns många tillfällen där en scenkaraktär skulle kunna ha en rullstol, menar Peter. Han tar Hjalmar Söderbergs rollkaraktär Doktor Glas som ett exempel, en gammal man som berättar om sitt liv.

– Att han skulle sitta i rullstol är ju inte helt omöjligt. Därför har jag valt att jobba med Doktor Glas och bestämt mig för att sätta upp den som monologföreställning på en teaterscen.

Rullstolar visas aldrig på scenen

Peter konstaterar att det inte bara är han som drabbas av fördomar och förutfattade meningar. För en tid sedan fick han höra talas om en tjej på åtta år som nekades att ta danslektioner på grund av sin rullstol. För hur skulle det gå när de skulle dansa i par?

– Ibland kan jag känna att jag talar i egen sak. Men när jag hör talas om den här åttaåringen får jag ny kraft. De som växer upp idag ska inte behöva kämpa med samma saker som jag har fått göra.

Det är även för hennes skull som han jobbar enträget mot sitt mål att sätta upp Doktor Glas. Inte för sin egen skull. Utan för att han själv aldrig har haft någon förebild.

– Idag finns ingen synlig eller känd teatermänniska som använder rullstol. Vi är helt osynliga inom teatern.

I England har man däremot kommit längre, konstaterar han. Där finns exempelvis professionella dansare i rullstol och tv-serier som visar karaktärer med synliga funktionsnedsättningar. Där är vi inte i Sverige än.

– Jag tror att det handlar mycket om rädsla. Folk tänker: "Oj, han sitter i rullstol, hur ska jag göra då?" Därför gäller det att jobba inkluderande eller icke-exkluderande.

Behöver ändra mindset

För Peters del var det först när han kom i kontakt med Share Music som han för första gången hamnade på en plats som är inkluderande hela vägen. Där deltar alla i samma föreställning oavsett om du sitter, går eller har rullstol, förklarar han.

– Det är bara en fråga om inställning. Att det behövs ett annat mindset. Vi måste komma till den punkten att alla får vara med på scenen eller i en teatergrupp.

En liknande erfarenhet fick han också när han deltog i en teateruppsättning med regissören Anders Järelby. Då fick han en roll som tiggare under medeltiden. Där var han en självklar del av ensemblen och ingen tyckte att det var konstigt att han hade rullstol.

– Det handlar ju om att det blir något vanligt och vardagligt. Det är dit vi behöver komma.

Efter att ha hållit på med det här i tjugo år kan han idag se hur otroligt trögt utvecklingen går vad gäller möjligheter för personer med funktionsnedsättningar att få utöva kultur.

– När jag läser om den där åttaåriga tjejen som inte får dansa inser jag att det inte har hänt nästan någonting. Det får inte vara så att bara för att man hamnar i rullstol inte får vara med att spela musik, dansa eller spela teater.

Behöver se faktiska förändringar

För att få till en förändring inom kulturvärlden har Peter Larsson även jobbat med de här frågorna politiskt på lokal nivå i åtta år som kommunpolitiker i Skövde. Dock inte längre. Delvis på grund av att det inte alltid går så fort att driva igenom förändringar som man kanske skulle önska sig.

– Vi som håller på nu måste bryta mark. Och det gör jag gärna. Men det måste också hända något. Det blir så lätt att det sätts upp olika mål, men ofta misslyckas man och då blir det ju ändå inget annat än skrivbordsprodukter.

Text: Hanna Jedvik