I dansande rum

Genom rörelse och dans kan vi hitta fler rum, inom oss och utanför oss, än vad vi kanske är medvetna om. Vi hittar saker som vi kanske inte förstår på ett tankemässigt plan och vi får möjlighet att formulera oss på nya sätt. Ett kroppsligt/fysiskt undersökande och ägandeskap av vår egen kropp och platsen eller rummet vi befinner oss i, blir möjligt. 

Kropp och rum måste alltid förhålla sig till varandra. Vi kan inte uppleva rum utan kropp och vi kan inte vara kropp utan att ha ett förhållande till ett rum. Någonstans är denna relation en självklarhet men vi behöver konstant medvetandegöra relationen, framför allt då vi i dag lever i en digital tidsålder där kropp och rum fysiskt separerats.

När det gäller rum och rörelse, så behöver de materia för att kunna artikuleras och existera i en byggnad eller i en kropp. Både kropp och rum förhåller sig till ett underlag och påverkas av gravitationen där all massa vill nedåt. Det finns en aktiv punkt som strävar åt motsatt håll, både i den kroppsliga och byggda konstruktionen. Utan den skulle konstruktioner falla samman. 

Om vi ser kroppen som massa, något som är fyllt, så är rummet skulpterat och skapat genom att ta bort massa. Mittpunkten i rummet är i själva verket ickemateriellt och ger därmed plats för att låta kroppen ta rummet i anspråk. Kropp och rum blir därför ett möte mellan volym och massa. Men om kroppen bara var en massa skulle vi bli statiska. Kroppen är snarare en sammansättning av många små delar, som kan ses som byggstenar, och dessa delar relaterar till varandra genom det utrymme och den distans som finns mellan dem. Mellanrummen är som fogen mellan tegelstenar eller friktionen mellan material. Detta utrymme gör massan dynamisk och användbar!

På så vis har både kropp och rum ett samspel mellan massa och mellanrum. Ett samspel mellan skelett och muskler, mellan regel och fasad. Kroppen har oftast ett och samma material att utgå ifrån, medan materialen som används för att skapa en byggnad har förnyats och gett upphov till nya konstruktioner som skapar nya sorters rum. Uppfinnandet av betong och stål ledde till att den första skyskrapan kunde byggas i slutet på 1800-talet!

När det gäller rörelse är sammanfogning genom leder det som gör att konstruktionen håller ihop, något som också begränsar rörligheten. Rent kroppsligt måste vi jobba med mellanrummen i konstruktionen för att skapa rörlighet. På så vis kan vi utöka kroppens rörelsekapacitet och balansera rörligheten genom mängden kraft i våra muskler. Det är därför fysisk aktivitet är så viktigt! Rörligheten i rum och byggnader finns också (ovan nämnda skyskrapa svänger många meter i sidled när vinden ligger på) men det är inte rörligheten som är den främsta orsaken till varför rummet finns. Ändå ger rum och platser oss de gränser som hindrar eller ger möjligheter till att med våra kroppar upptäcka, utforska och bli nyfikna på nya sätt att röra oss genom världen vi lever i

Boxen är ett pedagogiskt verktyg som hjälper eleven att praktiskt förstå en konstruktion och ett material. Eleven får också arbeta med rumslighet, det vill säga hur ett rum kan se ut och upplevas. Boxen kan vara ett eget rum, eller ingå som en del av ett större rum, där eleven också får jobba med skala och storlek.

I pilotprojektet användes flera boxar gjorda av plywood. De skulle vara lätta att sätta samman och ta isär, och fungera som en uppstartsövning, samarbetsövning eller lära-känna-varandra-aktivitet. Hopmonterade kunde boxarna också fungera som till exempel utställningspodier, sittplatser, eller byggas ihop till en mindre scen. 

Du kan bygga en eller flera boxar själv med hjälp av den ritning som finns i materiallistan. Eller så kan du använda dig av färdiga lådor eller backar du finner lämplig.

Saras erfarenhet av att vara arkitekt i projektet

Mitt perspektiv på min egen konstart har omformats och satts i ett större sammanhang i relation till Annas konstart. Under projektets gång har de sinnliga upplevelserna av rum och platser blivit allt tydligare för mig. Jag känner att jag har fått många nya verktyg för att förstå, undersöka och kommunicera rum genom att ha fått ta del av Annas kunskaper.

Något som vi tidigt kom fram till i vår gemensamma process har hängt med mig genom hela projektets gång, nämligen att kropp och rum är oskiljaktiga. Vi kan inte uppleva rum utan vår kropp och vi kan inte heller använda vår kropp utan att vara belägna i någon form av rumslig kontext. Våra rum formas efter våra kroppar och våra kroppar formas efter våra rum, paradoxalt nog. Men det finns verktyg för att utmana dessa föreställningar, rörelsemönster och rumsliga kontexter och genom att ha fått möjligheten att arbeta tillsammans med Anna i detta projekt känner jag en större trygghet inom min egen konstart; arkitektur. Och jag står fast vid att kropp och rum är av största möjliga betydelse för vårt varande här i världen!

Annas erfarenhet av att vara danskonstnär i projektet

Under projektet kändes arkitektur som konstform väldigt teoretiskt för mig i sitt utforskande. Tidigare har jag jobbat mycket utifrån kropp och rum inom mina egna verk och rummet har alltid varit en viktig komponent för mig när jag dansar och skapar. Under mina studier i Storbritannien på Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance, där vi arbetade med Rudolf von Labans teorier, ägnade vi mycket tid åt att reflektera och utforska kroppens relation till rummet genom Labans konkreta verktyg.

Jag har alltid utforskat platser och rum genom kroppen. Jag har inte utforskat kroppen genom rummet – ett arbetssätt jag fått prova under den här processen. Det var intressant att få ett nytt perspektiv genom att dela Saras perspektiv och kunskap, att få nya grepp i mötet med ett rum. Att lära mig mer om rummets konstruktion, skelettet och köttet, som också blev vår gemensamma nämnare för kropp och rum.

Med barnens hjälp blev utforskandet mer kreativt och lekfullt och tog ibland oväntade vägar. Ofta jobbade vi mer renodlat med kropp och rörelse än med ren dans – men det är också min egen väg in när jag koreograferar.

Jag tror att med ännu mer lekfullhet, till exempel med sagans och musikens hjälp hade ännu mer dansuttryck kunnat uppstå, men för mig har det också varit bra att få lägga fokus på kropp och rörelse för att kunna ta in arkitekturen i arbetet. 

Litteratur

Gran, E; Bergström, A; Grimberg, V S; ”Hemma i kroppen”. Göteborg, Kultur i Väst. Läs digitalt här

Helander, Karin 2012: ”Huvud, axlar, knä och tå: om barn, kultur och kropp”. Stockholm, Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet, Jinab Förlag.

Hillström, Ylva 2014: ”Konst: titta, upptäck, gör”. Stockholm, Alfabeta förlag.

Melin, Staffan: ”Communitydans: inspirerande exempel för dig som vill arbeta med dans, delaktighet och utveckling”. Kultur i Västs skriftserie nr 1 2013. Läs digitalt här

Rizzon, Anna 2004: ”Mormor är arkitekt: en bok för barn om arkitektur”. Stockholm, Byggförlaget. (Finns som klassuppsättning i skolbibliotekscentralen) 

Sanberg, Eva-Lotta (red.) 2007: ”Give me 5: ett modellskapande konstprojekt med konstnärer i skolan: en dokumentation av ett delprojekt inom ramen för SOS - Skolan och samtidskonsten”. Västra Götalandsregionen. 

Silfverhielm, Lotta 2001: ”Runda rum och höga hus: en liten bok om arkitektur”. Bonnier Carlsens Bokförlag.

Utställningskatalog

”Pioneers of the Downtown Scene New York 1970s: Laurie Anderson, Trisha Brown, Gordon Matta-Clark”. London 2011, Prestel Verlag.

Appar

Bloom

Filmklipp från YouTube

Trisha Brown Dance company framför ”Off the wall – part 2”:
https://www.youtube.com/watch?v=TCQhi_7xa9s (visa mellan 0:59 och 2:00 i klippet)

Trisha Brown Dance company framför ”Floor of the forest”:
https://www.youtube.com/watch?v=2USDOGQicpE (visa mellan 0:16 och 1:20 i klippet)

Sou Fujimoto berättar om sin arkitektur ”Every kind of architectural definition has an in-between space”: https://www.youtube.com/watch?v=iJfJSgp8KGQ