Mitt biblioteksminne med Lotta Olsson

Lotta Olsson har gråsprängt kort lockigt hår. Hon bär ett par ovala glasögon med tunna bågar. Hon tittar rakt in i kameran och ler med stängd mun.
Fotograf: Hans Orstadius

Lotta Olsson är litteraturkritiker och journalist. Hon arbetade i 37 år på Dagens Nyheter där hon bland annat var redaktör för barn- och ungdomsboksrecensionerna och regelbundet recenserade deckare. Nu fokuserar hon på en egen bokblogg, arbete med Litteraturbanken och med Deckarakademin.

Vilket är ditt första minne av biblioteket?

- Min barnbibliotekarie. Jag minns hur jag gick efter henne när hon letade fram bok efter bok åt mig, alltid med ett stillsamt ”den här skulle du kanske gilla”. Nästan alltid hade hon rätt. (Jag var i och för sig en bra biblioteksbesökare som oreserverat älskade alla böcker. Det gör jag fortfarande.) Och hon hade läst alla böcker på biblioteket, tro mig. Många år senare kom jag tillbaka och berättade om en bok som jag bara mindes några detaljer ur. ”Just det”, sa hon, gick till hyllan och plockade fram den. Det enda smolket i bägaren var mamma som aldrig lät mig låna mer än trettio böcker åt gången.

Vad har du för relation till biblioteket i dag?

- Jag blir fortfarande fånigt lycklig av bibliotek, och drömmer om att ha ett planlöst, tråkigt liv någon gång igen. Nu stormar jag oftast in och snor åt mig en bok som jag behöver läsa å yrkets vägnar och så stormar jag ut igen. Det var roligare att komma till biblioteket utan syfte, och gå därifrån med en kasse böcker som kanske, kanske kommer att bli böcker som jag läser om och om igen.

- Fast nutiden har sina fördelar: en gång fick jag följa med ner i ett dammigt magasin på Stockholms huvudbibliotek på Sveavägen. Det skulle man kunna skriva en skräckroman om.

Vilket är ditt bästa boktips?

- Så kan man väl inte säga? Det finns så många böcker som är bäst, det beror ju på vad man behöver för stunden. Men när jag slutade på Dagens Nyheter hösten 2024 och plötsligt inte behövde läsa för jobbet längre tog jag fram Robin Hobbs fantasyserie som börjar med ”Mördarens lärling” (1997). Jag läste de första sju delarna över julen och kände mig som en bättre människa. Det är bara fantasy som kan åstadkomma det (och Ursula K Le Guins böcker om Övärlden är nog allra bäst).

Läs om hur man arbetar med kultur på Norrlands universitetssjukhus i Umeå här

Läs Mitt biblioteksminne med Mårten Melin här

Läs om hur ett nyhetsbrev sätter ljus på hbtq+-frågorna i Skaraborg här